Colombiakakan

Sista rapporten från Colombia

2009-03-06T13:42:00.003-05:00

Idag är det en vecka tills jag stiger på planet till Stockholm. Galet.

Sedan senaste inlägget har Chocó generalstrejkat och lyckats få regeringen att lova förbättringar på flera områden, såsom farbara vägar, draggning av flodmynningar för att minska översvämningarna, utvidgat elnät, etc. På andra områden som utbildning och hälsa var överenskommelserna mindre förpliktigande och människor väntar nu för att se hur många av löftena som blir verklighet och hur många som sällar sig till den långa raden av ouppfyllda löften till Chocó. Vem vet, kanske blir det generelstrejk snart igen. Klart är att Chocó är extremt eftersatt och plågat av okunniga och/eller korrumperade lokala politiker.

Jag har hunnit med en sista medföljning också, till Boca de Nuritá. Byns liv kretsar kring mineralutvinningen, främst guld, som sker med hantverksmässiga metoder. Sedan den svåra våldsvågen i mitten av 2000-talet har många som då flydde återvänt, men de flesta har kvar sina hus i centralorten Quibdó och kommer till Boca de Nauritá bara för att arbeta. Det är en mysig, välskött liten by och den ligger vackert omgiven av tät djungel vid en liten biflod till en biflod till den stora Atrato-floden.

Tyvärr förstördes den naturliga idyllen på den tredje dagen, då vi vaknade upp och såg den tidigare gröna Nuaritá-floden rinna som grå mjölk nedanför husen. Slam och föroreningar (kvicksilver) från gruvdriften längre upp längs floden hade hunnit ned till Boca de Nauritá. Det är personer från andra delar av landet som transporterar hit grävskopor och andra maskiner för semi-industriell gruvdrift, i denna används även miljöfarliga kemikalier. I en del fall drar de in utan att ta hänsyn till lokalbefolkningen och i andra fall, som Boca de Nauriá, har de markägarnas tillåtelse. Vi blev avrådda från att bada, men kvinnorna diskade tallrikar och bestick i det ogenomskinliga vattnet utan problem. Om inte befolkningen i området tänker sig för kommer de i framtiden stå utan både guld och fisk.

Nu ägnar jag dagarna åt att stänga detta kapitel i mitt liv. Jag går runt till organisationer och personer för att säga adjö, avslutar/överlämnar processer som jag har varit ansvarig för, samt utnyttjar varje vaken minut för att njuta av mina sista dagar i Chocó. Ikväll blir det sista dansen i den tropiska natten och imorgon sista utflykten till Tutunendo. Jag ser fram emot att åka till Sverige och är samtidigt sorgsen över att säga farväl till fina vänner här. Motsägelsefullt men sant.

Nästa gång hörs och ses vi i Svedala!

Här kan ni läsa min senaste (och sista?) text på krf.se:
http://www.krf.se/kvinnors-medverkan-i-fredsarbetet-ingen-sjalvklarhet-i-choco

Samtidigt i en annan del av världen

2009-02-06T08:15:00.002-05:00

Som vanligt ger frigivningar av kidnappade upphov till mycket glädje, propaganda och gräl mellan de inblandade. I skuggan av denna dramatik, måndagen den 2 februari, föll en buss med mer än 40 personer ned för ett stup på vägen mellan Medellín och Quibdó. Den usla vägen är en av två (!) vägar som kommunicerar Chocó med resten av landet och eftersom de allra flesta här inte har råd att flyga är den övertrafikerad. Bussen skulle ta sig förbi ett jordskred när den kom för nära kanten. Hittills har ca 5 överlevande hittats nere i ravinen.

Idag genomförs en demonstration i Quibdó i protest mot den strukturella diskriminering och rasism som länet Chocó utsatts för i alla tider, och som leder till olyckor som denna. Här ligger utvecklingssiffrorna på Afrika-nivå i ett land som i övrigt har betydligt bättre siffror. Sjukvård, utbildning, infrastruktur, drickvänligt vatten, allt är Chocó sämst på. Men så är det ju också en region befolkad av slavättlingar och indianer. Och sådana behöver man ju inte satsa så mycket pengar på (verkar centralregeringen tycka). Sorgligt!

Farc spelar snälla

2009-02-04T11:03:00.003-05:00

Nu har det alltså skett igen. En unilateral frigivning av kidnappade som Farc-gerillan haft i sitt våld mer än sex år. En politiker och fyra "uniformer" (tre poliser och en soldat) släpptes under helgen och mottogs utan större medieshow av den grupp av intellektuella som arbetat för frigivningen, en brasiliansk delegation samt Internationella Röda Korset. Imorgon väntas ytterligare en politiker friges.

Varför gör gerillan så här? Tidigare har de ställt hårda krav på motprestationer från regeringen såsom avmilitarisering av stora områden och frigivning av fängslade Farc-soldater. Nu har de självmant överlämnat ytterligare sex personer vilket ger en total på 12 personer sedan januari 2008 (då räknar jag inte med de fångar som har fritagits av sina egna deserterande fångvaktare).

Det troliga är att de söker god politisk vilja och bevisa att Uribes strategi "demokratisk säkerhet", som har inneburit en kraftig militär offensiv av de statliga styrkorna, är ett misslyckande. Men Farcs förtroendekapital är sänkt i botten av dem själva och jag tror inte att dessa frigivningar kan väga upp alla svikna löften, brott mot krigets lagar, övergrepp mot civilbefolkningen och den degraderande narkotikahandeln. Ingen tror längre på Farc som en legitim politisk kraft med rätt att uttala sig om jordreformer eller andra frågor.

Dessutom uppskattar många colombianer den förbättrade säkerhet som Uribes militära satsning trots allt har åstadkommit i delar av landet, framför allt de större städerna. Det är inte troligt att människor har lust att kompromissa med sin egen säkerhet för att få en regering med en mjukare inställning till gerillan. När URibe avgår (och ställer upp för omval?) kommer den politik han har stått för få många röster.

Förhandlingar med gerillan måste till och förr eller senare blir det nog så, men jag gissar att först kommer kriget att fortsätta ett bra tag till. Och som alltid kommer de minst skyldiga, civilbefolkningen, att drabbas hårdast.

Året som gick

2009-01-16T08:55:00.003-05:00

Jag fick i uppdrag att skriva en årskrönika för 2008. På max 3000 tecken. Tack för den!

2008 var verkligen ett galet händelserikt år i Colombia. För mig som internationell observatör har det varit lätt förvirrande och väldigt intressant. Ett vanligt år händer här lika mycket som ett halvt decennium i gamla Svedala och förra året tyckte t o m de luttrade colombianerna att det blev väldigt mycket. Av förklarliga skäl blev krönikan en grov förenkling av verkligheten. Läs den gärna ändå på sajten latinamerika.nu:

http://www.latinamerika.nu/2008-dramatiskt-ar-i-colombia

OM jag fick önska något för 2009 skulle det vara att alla offer för det politiska våldet i Colombia skulle få samma status, att patriotism skulle få en annan betydelse än bara krig mot Farc och att de kritiska rösterna togs emot som värdefulla bidrag till den colombianska demokratin.

Nu är jag alltså tillbaka i Quibdó och i slutet av första arbetsveckan efter semestern. Biljetten för hemresan är bokad till den 13 mars vilket innebär att jag om mindre än två månader packar mina väskor och lämnar Quibdó. Jag ska försöka att inte tänka på det riktigt ännu och ägna min energi åt att göra ett bra jobb den tid som är kvar. Och åt att ha så roligt som möjligt såklart!

Ha're tills nästa gång!

Jul igen

2008-12-19T22:07:00.004-05:00

Ja vänner, det blev jul i år också. Eller det tror jag väl att det blir i alla fall, det är ju bara den 20:e ännu. Vad det än blir så blir det bra för mig eftersom min kära Per kommer hit och hälsar på. Sista gången innan jag i mars avslutar min Colombiavistelse och drar hem till Svedala.

Här i Chocós djungel har vi hur som helst gjort vårt bästa för att skapa jultrivsel i värmen, med pynt och sveriges radios julklassiker. Bilderna är från vår traditionella glöggfest (två gånger är tradition!) som vi bjuder in vännerna i Quibdó till. Detta år hade vi förutom pepparkakor och glögg även lussekatter, vilka slog väldigt väl ut bland såväl chocoaner som de andra inbjudna från olika hörn av världen. Tja, mest är de ju från detta hörn av Sydamerika. Vi stod på oss med vacker julmusik till tiosnåret, sen fick vi ge oss för de mer danssugna gästernas skull. Tyvärr blev många av gästerna inregnade, tänk om det hade varit snö ändå!, så det blev en något decimerad skara. Inte mig emot, jag mumsade lussekatt till frukost hela veckan därpå!

Förberedelserna

Resultatet

Idag stängde SweFOR för året, jag gissar att nästa inlägg här kommer någongång i januari. Kanske med några avundsväckande bilder från Stilla Havskusten...

God Jul och Gott 2009 allihopa!

Foton Unión Wounaan

2008-11-27T21:09:00.005-05:00

Tät djungel kantar San Juan-floden

Torget i Unión Wounaan med tambo och sjukstuga

Dans i tambon

Wounaan-flicka med kroppsmålningar

En halvtimme försent...

2008-11-27T21:07:00.001-05:00

...kom vi för att stöta ihop med Farc-gerillan i Chocó. Det var marginalerna på min senaste medföljning, i Medio San Juan. Strax innan vi anlände med båten till indiansamhället Unión Wounaan var befälhavaren för en av Farcs "frentes" som verkar i Chocó på plats. Han ville veta vad som var på gång i byn och en av organisationens ledare förklarade att man skulle hålla en zonkongress med reservatets fem byar. Med den informationen nöjde sig befälhavaren och lämnade byn. Förhoppningsvis hängde han och/eller hans mannar kvar och såg oss anlända. Så att de vet att vi har närvaro i området och inte hittar på något dumt, menar jag.

Jag och min kollega Lari medföljde ursprungsfolksorganisationen (för så heter det på pk-svenska) Orewa från Quibdó till Medio San Juan. Man skulle genomföra en zonkongress och diskutera teman som etnisk utbildning, ursprungsfolkens situationen på nationellt, regionalt och lokalt plan. Folkgruppen i Medio San Juan heter Wounaan och liksom andra ursprungsfolk i Colombia gör de fredligt motstånd i konflikten för att skydda sitt territorium, autonomi och identitet som ursprungsfolk. De spanska erövrarna lyckades, till vissa paramilitära gruppers förtret, inte utrota hela den befolkning som levde i Colombia innan spanjorernas ankomst, men nästan. Idag utgör de 1-2 procent av befolkningen och ibland kan man tro att självaste presidenten önskade att de varit ännu färre. Hur som helst lyckas de ofta låta som många fler och utgöra en relativt stark politisk kraft i landet. Det behövs, eftersom deras levnadsstandard ligger långt under genomsnittscolombianens (och den är inte direkt hög kan tilläggas).

Ingen gerillaträff blev det men på hemresan fick vi nog med spänning i alla fall. När vi väl kom iväg, tre timmar efter utsatt tid och med ett helt flöjt- och trumband i båten, fulla som alikor allihop, visade det sig att en av de två motorerna inte ville fungera. Nåväl, en motor räcker bara man inte har bråttom. Så vi fortsatte men upptäckte snart att även den andra var krasslig och lade av stup i kvarten. Inga verktyg som hjälpte i båten och inga i de två byar där vi stannade till. Vi ett tillfälle gav motorn upp när vi var mitt i det svåraste partiet av floden med massor av virvlar och hårda strömmar.Vi drogs bakåt och folk började panikartat gripa efter grenar som hängde ner över vattnet med det enda resultatet att vi andra fick grenarna i huvudet. Precis innan vi var på väg att dras in i den värsta delen hackade motorn igång, båten började avancera och vi kunde pusta ut. Det hade nog inte varit någon katastrof för de vuxna i båten, framför allt inte för oss ordentliga svenskar med flytväst, om vi hade vält. Det som verkligen skärmde mig var att vi hade en fyramånaders bäbis i båten vars mamma inte hade flytväst och på det fyra lite större barn. Det var hur som helst duktigt skönt att känna fast mark under fötterna sju timmar efter att vi lämnat Unión Wounaan.

Amnesty Internationals senaste rapport om Colombia

2008-10-29T09:50:00.002-05:00

Hej!

Ett lästips till mina kära läsare:

http://net19.amnesty.se/ed/hem/xml-pressnotiser-latest/B10A05021A56AE4DC12574F000365877/

Om ni mot förmodan trodde på bilden Uribe ger till biståndsgivare och handelspartners...

Mobilisering för ursprungsfolkens rättigheter

2008-10-24T21:40:00.008-05:00

Den 12 oktober är dagen då man firar med anledning av Columbus ankomst till det han trodde var Indien. Han hade lite fel där och även när det gällde invånarna på den "nya" kontinenten. Han och de andra europeiska erövrarna ansåg att dessa saknade själ och därmed kunde behandlas som djur eller sämre. Resultatet blev en dramatisk minskning av invånarantalet och början på en plundring av resurser utan dess like. Det kanske inte är så förvånande att ursprungsbefolkningen i Latinamerika (ättlingarna till de få som överlevde slaveriet, utrotningsförsöken och sjukdomarna) anser att den 12 oktober inte är en dag att fira utan snarare en dag att uppmärksamma som den svartaste i deras historia.

Colombia är inget undantag i detta fall. Här startade ursprungsbefolkningen i hela landet en nationell kampanj den 12 med syftet att uppmärksamma Colombia och världen på att diskrimineringen och dödandet fortsätter mer än 500 år senare. Man kräver upprättelse av den colombianska staten och respekt för mänskliga och etniska rättigheter. Presidentens och polisiära och militära myndigheters svar har hittills varit att beskylla ursprungsfolksorganisationerna för att vara infiltrerade av Farc.

I Quibdó där jag bor, genomförde vår medföljda organisation Asociación Orewa en fredlig ockupation av MR-ombudsmannens kontor. Här handlade kraven främst om sjukvård och utbildning, något som i nuläget i princip är förbehållet mestiser och svarta i de större samhällena och städerna i provinsen. I en vecka höll de ut, 250 personer i kontorslokaler för tio, varav många barn. Resultatet av ockupationen blev dialog med de lokala makthavarna och ett undertecknat dokument med ett antal löften om förbättringar. Återstår att se hur många som infrias. Jag och mina kollegor medföljde Orewa under ockupationen genom att närvara utanför byggnaden och rapportera om händelseutvecklingen.

För att få en bild av vad som hänt i resten av Colombia, läs mina artiklar på la.nu här och min kollega Emmas artikel om aktionen i Quibdó här.

Och så vill jag tala om att jag har försökt göra tre stycken av det sista men en bugg i blogspot hindrar mig... ser för jäkligt ut, jag vet!

Chau, San Pacho!

2008-10-04T13:16:00.002-05:00

Stadsdelens Yescagrandes karnevalståg

Dagen efter den Stora Festen. Igår avslutades den fjorton dagar långa hyllningen till Quibdós skyddshelgon San Francisco de Asis (San Pacho). I två veckor har karnevalståg dragit genom stadens centrala delar med grupper av mer eller mindre fantasifullt utklädda människor som dansar chirimía i den glödheta solen. Längst bak i varje tåg rullar ett par lastbilsflak varifrån lättklädda tjejer delar ut gratis brännvin och rom. Det sägs att San Pacho, innan han bestämde sig för att ägna sig på heltid åt katolicismen, dog och blev helgon, var en riktig festprisse. Detta har Quibdóborna tagit fasta på och därför ägnas större delen av denna traditionella fest till att minnas och återskapa de mer världsliga sidorna av Pacho. Igår kl 04, när tusentals människor vinglade hem från stadsdelen där avslutningsfesten gavs, lämnade den första processionen katedralen för att beende gå genom Quibdós gator. Tyvärr orkade mina danströtta fötter inte längre vid det laget…

Innan San Pacho, ja i princip sedan jag kom till Quibdó i maj, har vi i gruppen pratat om hur hemskt det skulle bli. Kollegor som upplevt festen tidigare hotade med vibrerande sängar och två veckors konstant sömnbrist. Vi utarbetade planer för alternativt boende och funderade till och med på ifall vi alla skulle resa ut från Quibdó under festen. Såhär i efterhand kan jag konstatera att vi gick lite till överdrift, minst sagt. Eftersom festen går från stadsdel till stadsdel, en per dag, och de flesta festsugna i stan dras till kvällens San Pacho-stadsdel, har vår vanligtvis så högljudda gata varit lugnare än någonsin och vi har istället kunna välja när vi vill ha musik på dövnivå. Väldigt trevligt! Dessutom har det varit jättekul att titta på karnevalstågen, bäst var transorna med sina enorma fjärilsvingar, och att gå på festerna. Den igår var precis som alla hade sagt bäst. Det sköna är att allt pågår på gatan, tänk er vattenfestivalen utan fulla turister, öltält, marknadsstånd, trista värna miljön-budskap – äh! Tänk inte alls på den förresten. Föreställ er istället tropisk natt, massor av vackra och glada människor, gigantiska högtalarsystem i vartannat gathörn och spontandans överallt.

Nu är det snart dags att landa i verkligheten igen. Ny arbetsvecka på måndag som inkluderar medföljning torsdag till söndag. Ska bli kul att komma ut på floden igen och slippa kontoret. Mer om det i nästa inlägg!

Nyanländ förmåga

2008-09-13T19:17:00.000-05:00

Lördag i Bogotá. Hela Fredsgrupp Colombia (FGC) är samlad för gemensamt arbete och fortbildning under två veckor. Planeringsdagarna har vi klarat av och nästa vecka väntar föreläsningar om de nya paramilitära grupperna som försvårar vårt arbete något, bland annat. Vi har fått en ny kollega, Carlos, som är från Panamá. Han för in ny kompetens i gruppen av mer kulturellt slag då han har arbetat mycket med teater och stora kulturevenemang. Han är även något äldre än resten av oss, 47 år, vilket även det är en tillgång, och sist men inte minst så innebär hans ankomst en fördubbling av antalet män i FGC!

Om en dryg vecka åker jag tillbaka till Quibdó och fortsätter arbetet där med att förbättra kommunikationen mellan oss och de organisationer vi medföljder. Situationen i många delar av Chocó verkar bara bli sämre, gerillan har långt ifrån gett upp och nya väpnade grupper dyker upp med kopplingar till narkotikahandeln och de multinationella företagen med intressen i gruvdrift och ädelträ med mera. Så vi behövs väl, tyvärr.

Det här inlägget...

2008-09-13T19:12:00.003-05:00

...skrev jag den 31 augusti och glömde sedan bort. Semesterhjärna.

Ännu en lugn söndag i Quibdó. Det mesta är stängt och motorcykeltrafiken mindre hetsig. Det regnar idag vilket bidrar än mer till lugnet. Människor är hemma och umgås med familjen, ja inte vi ”internationella” förstås vars familjer är lite långt borta för att åka över på söndagsmiddag. Som så många gånger slås jag av hur långt borta även kriget är från mig. Perioder som denna efter min semester, när vi mest jobbar på kontoret, kan jag nästan helt glömma att Colombia har en väpnad konflikt i gång. Vi jobbar med den varje dag även på kontoret men den känns inte verklig och inte nära. Jag hade nästan lika gärna kunnat läsa och skriva om den i Sverige utan att känna någon större skillnad. De enda störningsmomenten är strömavbrott och myggbett.

På den politiska arenan är däremot konflikterna många och hårda. Framför allt den mellan president Uribe och Högsta Domstolen. Uribe vill inte riktigt förstå det här med maktdelning och lägger sig stup i kvarten i domstolens arbete, kritiserar den offentligt och anklagar dess domare för kopplingar till paramilitären. Samtidigt har den colombianska pressen avslöjat ännu en händelse som borde bli en skandal med allvarliga följder för presidenten. Det har avslöjats att fängslade paramilitära ledare har spelat in såväl politiker som domare i hemlighet med förhoppningen att någon skulle säga något som paramilitärerna sedan skulle kunna använda som hållhake.

När utvisningsdomen (till USA för narkotikabrott) närmade sig bestämde sig paraledaren att satsa på inspelningarna av domarna och gick med dem till presidentpalatset. Inget konstigt med att en kriminell med en utvisning hängande över sig tar till dessa medel för att om möjligt skjuta på den, det skumma är att dessa ”bevis” för att domare ur högsta domstolen hade samtalat med paramilitärer glatt togs emot i presidentpalatset och stannade där för att några dagar senare läckas till pressen. Det väntade (i en normalt fungerande demokrati alltså) hade ju varit att genast lämna över inspelningarna till polis och åklagare för brottsutredning. Men Uribe är så desperat att klämma åt sin egenutnämnde ärkefiende att han tar till vilka låga medel som helst, verkar det som. Enligt tidningen som avslöjade händelsen fanns det heller inget på inspelningarna som kunde betraktas som komprometterande för domaren. Dagisnivå, minst sagt.

Tillbaka till verkligheten

2008-08-19T18:04:00.002-05:00

Ja, Sverige är väl också verkligt men för mig känns det ändå lite som en dröm. Har jag verkligen varit där i en månad? Kan något så perfekt vara sant? När jag var där kändes det overkligt att prata om Colombia. Väpnad konflikt, vad är det? Fattigdom, nä usch! Nu är jag tillbaka från mitt besök i bomullsvärlden och Colombia känns hårdare och verkligare än någonsin. Jag vet att jag vänjer mig. Vid de fula husen, vid lukterna, vid att vara långt borta från vänner och familj. Tiggarna på trottoaren bekommer mig snart mindre och spanskan börjar kännas naturlig i min mun igen. Inom kort har jag jobbat upp stressen över det omöjliga jobbet och irritationen över folks oförmåga att hålla tider. Snart blir allt detta och lite till min verklighet igen. Då återkommer jag på bloggen.

Allt gott tills dess!

Inte långt kvar nu

2008-07-08T08:24:00.002-05:00

Tisdag på kontoret i Quibdó. Vi ska snart ha möte med vår samordnare Maria som är här på besök från Bogotá. Aktivitetsplanen ska följas upp och uppdateras.

I söndags kom vi hem från Buchadó som ligger längs Atrato-floden. Cocomacia hade kallat till en extraordinarie stämma för att behandla frågor rörande det ca 700 000 hektar stora territorium som de afrocolombianska samhällena här har kollektiv äganderätt till. Syftet med stämman var att diskutera de hot som territoriet står inför - ett antal lagförslag som kan försvaga den lag (nr 70) som ger dem rätt till marken, flera multinationella företag som vill åt resurser som guld och ädelträ samt en del interna slitningar inom organisationen. För oss från SweFOR var det en mycket intressant medföljning som gav oss värdefull information om Cocomacias arbete och struktur. Och så är det alltid kul att komma ut i byarna här, umgås och prata med människor och se hur de lever. Jag kan inte påstå att jag gillar allt med kulturen här, en del inslag förefaller nästan morbida och väldigt överdrivna. Men människor är jättetrevliga och öppna och vi tas emot med öppna armar i byarna.

Idag är det bara 13 dagar kvar tills jag går på planet till Arlanda! Det ska bli helt underbart med en månads semester och att få träffa vänner, familj och pojkvän efter nio månaders frånvaro.

Zonmöte i Puerto Medellín

2008-06-11T10:20:00.005-05:00

Men jag börjar med något annat, ett möte av helt annan kaliber och viktighetsgrad, i alla fall för de styrande på lokal och nationell nivå. Jag skrev i förra inlägget att presidenten själv skulle komma på besök till Quibdó inom en vecka. Det var tre veckor sedan och än har vi inte sett av honom. Ingen här verkar veta när han tänker dycka upp och hans schema hålls hemligt för allmänheten eftersom han lever under ständigt dödshot. Så vi fortsätter att vänta och organisationerna här att fila på ett tredje öppet brev till presidenten där de påpekar den erbarmliga livssituation som stora delar av befolkningen har här – brist på det mesta utom våld och åtråvärda naturresurser.

I söndags kom jag hem från mötet i rubriken. Ett av Cocomacias zonmöten där organisationen samlar in information om situationen och utbildar människorna i byarna om MR, den politiska konjunkturen och konfliktens utveckling. Mötena är också ett sätt att stärka byarnas organisering och på så sätt göra dem mer motståndskraftiga gentemot aktörer (beväpnade och utan vapen) som utövar påtryckningar på dem för att komma åt marken som de afrocolombianska byarna genom sin centralorganisation Cocomacia har laglig rätt till. Mötet hölls i Puerto Medellín i zon 6 och ett sextiotal personer från angränsande byar deltog.

I båten med Cocomacia

Vi reste med Cocomacia från Quibdó på torsdagen i en ”lancha”, en långsmal träbåt med utombordare, lastad till bredden med mat och människor. Tre timmar efter utsatt tid kom vi iväg och ut på den mäktiga Atrato-floden, Chocós motorväg och världens vattenrikaste flod i relation till sin utsträckning. Fem militära flodspärrar och sex timmar senare var vi framme i Puerto Medellín. Byn har ca 140 invånare som alla bor i nästan identiska, omålade trähus på pålar. Den enda konstruktionen i betong är skolan som har tre salar. I en av dem stod fyra sprillans nya datorer med plattskärm och allt, en hyfsat oväntad syn i en by som i övrigt ser ut som något ifrån början av förra seklet. Barn med biaframage och trasiga kläder i en by utan el – vad i hela friden ska de med ett gäng datorer att göra? Vore det inte bättre att satsa på skolmatsal, gratis böcker och skrivdon till alla och whiteboardtavlor så att lärarinnan slipper få sin syn förstörd av kritdamm? Jag ser inte riktigt logiken i kommunens prioritetsordning…för det kan väl inte vara så illa att datorerna är ”show off” och ett sätt att låta påskina att byn och människors som bor där är i bättre skick än de är?

Det regnar i Puerto Medellín, mycket och ofta

Barn i en annan by i zon 6, Palo Blanco

La niña

2008-05-23T20:05:00.004-05:00

Det närmar sig min andra helg i Quibdó, feststaden framför andra. Det är helt galet hur folk här partajar, staden håller på att falla samman men festen fortsätter. Just nu åker en orkester förbi i en chiva (så kallas de färggrant dekorerade bussarna här) på gatan nedanför.

Efter knappt två veckor här kan jag med ganska stor säkerhet säga att jag kommer att trivas. Det är en helt annan rytm här, värmen gör det svårt att stressa och har man väl vant sig vid den är det ganska så skönt att strosa omkring i flip flops och sommarkläder hela tiden. Jag har sovit över förväntan till salsarytmerna och projektet här har utvecklats en hel del sedan min utbildningstid i Sverige då jag varnades för perioder av sysslolöshet och påföljande depression. Det jag har sett hittills av arbetet tyder knappast på det. Någon som dock är duktigt frustrerande är den attityd som ibland finns gentemot oss i de lokala organisationer vi medföljer. Sedan jag kom hit har jag blivit kallad ”niña” (flicka) ett antal gånger av personer i dessa organisationer. Visst kan det vara svårt att bedöma människors ålder ibland men vid trettio års ålder känns ”niña” ganska främmande och det tyder dessutom på att alla här inte har fattat vad vårt jobb innebär. Ibland låter det som om de tror att vi är här på någon slags semester vilket ju känns hyfsat långt från verkligheten. Det är helt klart lättare att jobba med organisationerna i Bogotá som drivs av akademiker som utan problem förstår vår arbetsmetod, dess möjligheter och begränsningar. Här vill organisationerna framför allt ha finansiering av projekt vilket vi inte alls ägnar oss åt och då är det inte alla som förstår vad de ska ha oss till, tyvärr.

Ett annat problem är att människor här har en väldigt mycket högre tröskel för hot och våld. De har vant sig vid en ständig, relativ hög risknivå – de flesta väpnade aktörer, illegala och legala, finns i området och ingen av dem visar någon större respekt för civilbefolkningen. Framför allt inte när det är koka inblandad, de som vill försäkra sig om kontrollen över odlingar och smugglingskorridorer tar till vilka metoder som helst inklusive mord, försvinnanden och tortyr. Hot om våld, utpressning och påtryckningar från väpnade aktörer är vardagsmat för folk i byarna längs floderna här. Och kokan finns överallt. Sedan är det gruvdriften och ädelträet, lukrativa verksamheten som genererar strider mellan olika grupper där, som vanligt, civilbefolkningen är de som lider mest och tvingas fly sina hus och odlingar. Är det inte Farc så är det paramilitärerna eller till och med de statliga styrkorna som behandlar människorna här som pjäser i sitt blodiga schackspel om makten. Så visst finns behovet av internationell, preventiv närvaro och förvisso även av ekonomiska resurser eftersom staten i annan skepnad än den kamouflageklädda lyser med sin frånvaro. Nästa vecka kommer president Uribe hit, det ska bli intressant att se vilket mottagande han får.

Tillbaka i Quibdó

2008-05-15T20:35:00.003-05:00

Ca ett halvår sedan jag var här första gången som nyanländ fredsobservatör. Då var syftet att se något av verksamheten här på plats innan jag skulle börja jobba på kontoret i Bogotá. Quibdó är nämligen inte något man lätt föreställer sig. Jag skrev också i den veckans inlägg här att det var som att komma till en annan värld. Man inser verkligen hur långt borta från de allra flesta colombianers verklighet Bogotá är med sin höga utbildningsnivå, hyfsat fungerande infrastruktur, välsorterade mataffärer och fiiina kvarter. Chocó som provins är en av, om inte den allra fattigaste i landet men huvudorten Quibdós centrala delar kan nog ändå sägas ligga på någon slags colombiansk normalnivå för halvsmå städer. Eller snarare strax under.

Nu är jag här för att stanna i minst ett halvår, om jag räknar bort en månads semester mitt i. Det känns kul att vara här, att lära sig en ny kontext och träffa nya människor. Ett tag innan jag skulle åka från Bogotá var jag ganska osugen. Jag hade ju precis lyckats arbeta upp bra, personliga kontakter med två av våra medföljda organisationer där och det är en massa på gång med dem nu. Kontrollfreak som jag är ville jag inte riktigt släppa taget om de processer jag var som mest inblandad i men jag hade ju inte direkt något annat val än att vänja mig vid tanken. Och det har jag gjort nu. Om än inte vid värmen och fukten här. Blir jag tvungen att lämna det luftkonditionerade kontoret under eftermiddagstimmarna tycker jag fortfarande lite synd om mig själv. Fast värst är nog ändå den ständigt höga ljudvolymen. Det funkar dagtid att stå ut med trafikljuden men torsdag till söndag är det salsa på högsta som dunkar igenom mina sovrumsväggar från två barer på vår gata. Öronproppar och hörselkåpor till trots kan jag urskilja vilken låt som spelas!

Näe, nu blev det lite väl gnälligt här känner jag. Jag tror faktiskt att detta kommer att bli en väldigt spännande och givande period i mitt colombialiv.

En söt filur som bor i mitt badrum

Och så kan jag inte låta bli att kommentera på lite av det senaste i Colombia. Dataexperter från Interpol har granskat delar av innehållet i de datorer som hittades i det Farcläger som bombades i början av året. Från början var det sagt att amerikanska (som i från USA) experter skulle undersöka dem vilket givetvis hade varit ett löjligt lätt mål för dem som inte vill erkänna att Chavez är djupt insyltad med Farc. USA är ju regeringens viktigaste allierade i kriget mot terrorismen. Nu blev det Interpol och enligt dem var datorerna helt orörda när de fick tillgång till dem. Och de fann vad många hade väntat sig: mailkonversationer och dokument som visar på Chavez stöd till Farc. Chavez är såklart redan på barrikaderna och kallar det hela för en stor "show" iscensatt av regeringen och höll på presskonferensen upp ett papper som skulle bevisa att högste chefen för Interpol är chilenare och åkte från landet under Allende-tiden, -71. "Jag anklagar ingen...jag bara upplyser om fakta", sa presidenten med oskönt insinuant ton. Jisses, vilken stolle.

Ännu en chans att göra en insats

2008-05-07T10:14:00.003-05:00

h ttp://www.fred.se/vapenexport/colombia/

Är adressen ni ska gå in på om ni vill påverka regeringen att inte sälja krigsmateriel till Colombia.

Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP) gav tidigare i år klartecken till en försäljning av det militära radarsystemet Erieye, tillverkat av Saab, till Colombia. Om affären godkänns är det den första krigsmaterielaffären med Colombia på flera decennier. Enligt svenska regler bör vi inte sälja krigsmateriel till länder som är inblandade i en väpnad konflikt eller där det förekommer grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Ska man följa reglerna är Colombia ett jättedåligt val av affärspartner, i klass med Saudiarabien och Pakistan som vi sålde vapen till förra året och 2006.

Går affären igenom bidrar Sverige till att den colombianska staten kan fortsätta kränka mänskliga rättigheter inom ramen för det så kallade "kriget mot terrorismen". Enligt utrikesdepartementets rapport om situationen för mänskliga rättigheter i Colombia under 2007 har utomrättsliga avrättningar begångna av militär och polis ökat under de sista åren och uppgår nu till hundratals fall per år.

Låter det sjukt? Följ länken och skriv under uppropet vettja!

Stadsliv

2008-04-26T19:07:00.003-05:00

Sirener, hejaramsor från fotbollsstadion, nån som pratar i en högtalare, biltutor, trafikbrus...Jag saknar tystnaden hemma i Sverige. Här är alla halvdöva efter att ha utsatts för omänskliga ljudnivåer sedan de först såg världens ljus. Jag har åkt i två tysta taxibilar på sex månader, favoriten är annars musik på klubbnivå och radio som piper , skrapar och rabblar adresser sådär genomträngade monotont som bara taxikomcentraler kan. Vi bor ändå tyst för att vara i Bogotá - var och tittade på ett hus idag, vi skulle vilja ha ett mindre mögelskadat, som låg vid en något mer trafikerad gata. Himmel! Och så ska jag snart flytta till Quibdó där mina kollegor sover med öronproppar OCH hörselkåpor eftersom vi har två barer som närmsta grannar. Härligt...Om jag kommer hem till Sverige i sommar och verkar tokdissig så är det för att jag har fått tinnitus och inte hör vad ni säger.

Hej igen

2008-04-19T01:21:00.000-05:00

Över en månad sedan jag skrev här. Hoppas att jag inte har oroat någon i onödan med min frånvaro. Allt är nämligen fint med mig här borta. Jag har bara haft en massa att stå i såsom Pers besök, nya fredsobservatörer och ett allt hårdare politiskt klimat i landet.

En av de personer vi medföljer här från Bogotákontoret, Diana Gomez, fanns med på listan över mr-försvarare som Aguilas Negras hotade till livet för en månad sedan. Sedan dess, tills hon väldigt passande åkte till Sverige på kurs, medföljde vi henne varje dag på möten med myndigheter och organisationer. Hon har även mottagit skumma samtal till hemtelefonen och funderar nu på att söka asyl i annat land för att komma undan de högerextrema grupper som hotar henne. Ett enormt svårt beslut att ta eftersom det innebär att hon sedan inte kan återvända till Colombia.

Medan sociala rörelser och mr-försvarare över hela landet oroar sig över konfliktens utveckling och paramilitarismens återkomst (precis som om den någonsin försvunnit) fortsätter regeringen att hävda sin seger över FARC och att påskina att slutet är nära för den snart 50 år gamla gerillan. Huruvida FARC är nära kollaps eller inte kan jag inte svara på men en sak är jag ganska säker på: postkonflikten i det här landet kommer bli om möjligt ännu värre än konflikten. Med så mycket vapen i omlopp, med så många män och kvinnor som aldrig har vant sig vid ett civilt liv, med 70 % av världens kokainproduktion inom sina landgränser och med de strukturella problemen olösta så lär det dröja innan Colombia tar sig ur detta helvete. Hur regeringen har tänkt hantera en post-FARC situation är höljt i dunkel.

Under tiden som konflikten fortsätter att rasa på landsbygden ägnar vi oss på SweFORs kontor just nu åt att spekulera i hur den nya samordnaren kan tänkas vara. Hon landar på måndag så snart får vi vår nyfikenhet stillad. Sedan jag skrev sist har vi även fått tillökning med tre nya fredsobservatörer så nu är vi äntligen full styrka, åtta plus samordnare alltså. Som väntat är de nya tjejer. Hallå killar, var är ni när världen ska räddas? De verkar vara bra personer och väldigt lämpade för jobbet, med andra ord initiativrika och orädda.

Om två veckor lämnar jag Bogotá för att bo och arbeta i Quibdó minst ett halvår framöver. Det ska bli spännande att byta placeringsort, sedan mitt besök där i höstas vet jag att Chocó inte liknar något annat jag hittills har sett i Colombia.

Medföljning till sydväst

2008-03-16T12:21:00.003-05:00

Den senaste tiden har jag mest skrivit om och kommenterat nationella nyheter här. Tänkte att det kunde vara dags att uppfylla ett annat syfte med bloggen, att beskriva en fredsobervatörs arbete.

Igår kom jag och Irma hem från en fem dagar lång medföljning till provinserna Valle, Cauca och Nariño i sydvästra Colombia. Vi medföljde en organisation som heter Avre och jobbar med psykosocialt stöd till offer för det politiska våldet i landet. De har nyligen mottagit hot från en, troligen, nyparamilitär grupp vid namn Nueva Generación och motivet till resan var att diskutera hotet och den regionala konfliktkontexten med ett antal olika aktörer, däribland FN, Röda Korset, lokala organisationer som har fått samma hot, OAS (de amerikanska staternas organisation) med flera. Detta för att analysera läget och se hur Avre ska kunna fortsätta sitt arbete i regionen på ett så säkert sätt som möjligt.

På grund av syftet med resan var upplägget helt och hållet fokuserat på möten, möten, möten, vilket blir ganska segt när man inte kan delta utan bara lyssnar. Men det var väldigt intressant att höra de olika organisationernas analyser av kontexten, av hoten och av den grupp som skrivit under hoten. Analyserna var väldigt skiftande, från OAS:s som i princip helt avskriver att Nueva Generación skulle ha en politisk vision som innebär att bekämpa gerillan (och därmed, enligt colombiansk högerlogik, även organisationer i det civila samhället), till en man på Nariños provinsstyre som var ganska säker på att gruppen har både militär kapacitet och en politisk drivkraft. Det alla var överens om är att situationen är mycket svår i provinsen och att den ser ut att förvärras i framtiden. Antalet tvångsförflyttade bara ökar, liksom striderna mellan statliga styrkor, gerillor och andra illegala väpnade grupper. Kokaodlingarna tenderar att komma tillbaka efter besprutning och manuell utrotning, eftersom det strukturella fattigdomsproblemet inte åtgärdas. Det är ju inte svårt att förstå en fattig bonde med hungrande barn som odlar koka och får betalt för skörden när alternativet är att odla grödor som ingen efterfrågar. Besprutningarna är dessutom urskillningslösa och förstör även legala grödor och vattendrag, vilket än mer försvårar böndernas försörjning. En liknande utveckling väntas i Valle och Cauca.

Vår roll var som alltid att vara närvarande och vi flög med Avre från Bogotá till Cali, Valle, och åkte vidare därifrån med bil till Popayán, Cauca. På grund av säkerhetsläget valde Avre att istället för att fortsätta landvägen som det var tänkt från början, att flyga tillbaka till Bogotá från Popayán och dagen efter flyga till Pasto, Nariño, där vi stannade i två och en halv dag. Trots det höga tempot var det en ganska bekväm medföljning. Vi bodde på trevliga hotell och åkte taxi kors och tvärs i städerna. Inte särskilt miljövänligt alltså!

Medan vi var på resa hade Teresia och Astrid häcken full i Bogotá, delvis med anledning av hoten mot arrangörer och deltagare i demonstrationen 6 mars (se föregående inlägg). Diana Gómez som vi medföljer genom organisationen Hijos e Hijas fanns med på Aguilas Negras lista och hon har även fått skumma telefonsamtal. Därför blev det medföljning av henne på möten och presskonferenser i Bogotá, samtidigt som vi även medföljde en annan organisation på en stor konferens om tvångsförflyttningar. Nästa vecka aktiverar vi aktionsnätverket för att uppmärksamma hoten mot Diana.

Intensiteten i vårt arbete skiftar verkligen mycket. Ett par veckor i början av februari höll jag på att krypa ur skinnet av otålighet och frustration eftersom vi inte hade några medföljningar. Det får en att känna sig ganska meningslös att sitta på ett fint kontor och veta att det samtidigt pågår en massa otrevliga saker ute i "verkligheten". Ibland tycker jag att vår arbetsmetod känns som en tvångströja. Vi medföljer enbart organisationer som vi har avtal med och kan inte åka ut i fält utan dem. Dock finns det ett antal andra tillfällen och situationer där vi skulle kunna göra nytta genom vår närvaro men inte får, vilket såklart är frustrerande. Vad göra? Jag ligger på centralkontoret om att flexibilisera vår metod, suckar när de inte fattar och går och tar en kaffe på Juan Valdés.

Jag saknar ord...

2008-03-14T19:04:00.006-05:00

Tva personer har dodats av kinesisk polis i Tibets huvudstad. Ett par dagar tidigare dodades fyra folkliga ledare i Colombia, med all sannolikhet av Aguilas Negras. Jag gissar att den forra nyheten har natt Sverige medan den senare inte har gjort det.

Igar hade det gatt exakt en vecka sedan den stora demonstrationen mot paramilitarens och statens overgrepp pa det colombianska folket. Uppslutningen blev storre an vantat och nu kommer vedergallningen fran forovarna eller dem som sympatiserar med dessa. Movice, Movimiento de Victimas de Crimenes de Estado, som var huvudarrangor av demonstrationen, har anmalt hot mot 31 ledare for sociala/mr-organisationer och mord pa fyra av dem som ledde demonstrationerna i sina respektive regioner. Hotet har skickats till personernas e-post och avsandaren ar den vapnade gruppen Aguilas Negras, en av de grupper som har fotts i sparen av den misslyckade fredsprocessen med paramilitarernas paraplyorganisation, AUC.

Movice haller presidentens radgivare Jose Abdulio Gaviria ansvarig for morden och hoten eftersom han vid ett flertal tillfallen innan demonstrationen havdade att FARC stod bakom uppropet och att de deltagande organisationerna ar gerillakollaboratorer. En diskurs som regeringen med sin tystnad har accepterat och troligen i stor utstrackning haller med om.

Aterkommer med mer info och svenska bokstaver nar jag ar tillbaka i Bogotá (ar nu pa medfoljning i Nariño).

Presidentkramar, förräderi och manifestation för fred

2008-03-08T12:23:00.000-05:00

Fem dagar sedan det senaste inlägget och jag är stekt. Det har hänt så mycket på så många nivåer i Colombia att jag omöjligt kan ge en rättvisande eller heltäckande bild av ens de allra viktigaste händelserna.

Jag vill dock börja med att kommentera toppmötet i Dominikanska Republiken med anledning av den diplomatiska krisen mellan Colombia, Ecuador och Venezuela (och av någon märklig anledning Nicaragua) sedan förra lördagen. Idag liksom de senaste sju dagarna pryder presidenterna Chavez och Uribe tidningarnas förstasidor. Men idag, till skillnad från de senaste sju dagarna, med leenden på läpparna. Med ett sex timmar långt möte ”löstes” krisen och presidenterna startade kramkalas. I El Tiempo hävdas det att Argentinas president Kristina Kirchner låg bakom förlösandet av de låste positionerna med ett skämt om hur män brukar anklaga kvinnor för att vara hysteriska. När det gäller hanteringen av denna kris är det väl det mildaste adjektiv man kan beskriva Uribe och Chavez med. Kul skämt, men sorgligt att latinamerikansk politik är så futtig i sitt innehåll att ett gäng bombastiska och egotrippade gubbar med total avsaknad av självinsikt leder sina länder in i en djup mellanstatlig kris under loppet av några få dagar för att sedan plötsligt och utan vidare förklaringar bli sams. Det är så uppenbart att allt är ett spel för gallerierna, ett desperat grepp för att blidka det internationella samfundet, och att de egentliga problemen är långt ifrån lösta. Suck.

Någon som läser SvD? Då kan jag tala om att Farc-demonstrationen var för en månad sedan, inte i måndags. Faktakoll, please! Och DN:s katastrofjournalistik som lätt kan få svenska läsare att kriget är nära i norra Sydamerika ger jag heller inte mycket för. Hur som helst. I torsdags den 6 mars var det dags för manifestation på gator och torg igen. Denna gång i solidaritet med våldets offer och mot paramilitär och statlig terror. Uppslutningen var över förväntan, vilket ändå innebar långt under rekorddemonstrationerna mot Farc för en månad sedan. Vi medföljde Hijos som av naturliga skäl fokuserade mycket på en av Colombias mest makabra skandaler – då över 3000 medlemmar i vänsterkoalitionen Unión Patriótica mördades under 80- och 90-talen – och de liksom många andra bar på plakat med foton av sin mördade eller försvunna anhöriga. Slagord som ”Levanta la mano el que tiene un president paramilitar –yo, yo!” (Ni som har en president som är paramilitär, räck upp handen!) blandades i det långa protesttåget med tysta symbolmanifestationer och fredsbudskap. Colombia är det mest politiskt polariserade land jag vet men dessa två manifestationer – 4 feb och 6 mar – visar ändå att folk här vill ha fred, frisläppande av Farc:s fångar, en politisk och inte militär lösning på konflikten och en uppgörelse den våldspraktik som staten historiskt har stått för i landet. Om ändå Uribe kunde ta och lyssna lite på sitt folk…gärna hela folket och inte bara eliten.

Och så har Farc lidit ännu ett nederlag. Denna gång genom interna slitningar och press från statens styrkor. Igår dök en gerillasoldat upp på en armébas med ett vidrigt men säkerligen väl mottaget paket innehållande en hand. Handen hade suttit på alias Ivan Ríos, den andra i Farc:s högsta ledning som har dödats på en vecka. Ríos dog dock inte i en direkt attack från den reguljära armén som Raúl Reyes, utan mördades av sina egna soldater, som i ren desperation och med siktet inställt på de 5000 miljoner pesos som Ríos var värd, beslöt att göra sig kvitt sitt befäl. Den reguljära armén hade slagit en cirkel runt Farc-kompaniet sedan flera veckor tillbaka, de hade ingen mat och när de nåddes av nyheten om Reyes död blev situationen panikartad. Enda sättet att ta sig ur den var att förråda och döda det högsta befälet och överlämna sig till armén, enligt de tre gerillasoldater som överlämnade den avhuggna handen som bevis för att Ríos verkligen var död. Inga kommentarer.

From bad to worse

2008-03-03T22:05:00.003-05:00

I lördags slog sig president Uribe och hans kära kamouflageklädda vänner för bröstet och visade glada miner över Raul Reyes död – idag måndag kan man misstänka att minerna förbytts på grund av den djupnande politiska krisen som attacken mot ett Farc-läger på ecuadorianskt territorium har utlöst. Venezuelas president Chavez krigshetsar som aldrig förr: 5000 soldater ha skickats till gränsen med Colombia och flygvapnet står redo. Förolämpningarna och hoten haglar över Uribe från Farcs allierade Chavez som beskriver Raul Reyes som en ”konsekvent revolutionär”. Ecuador har brutit de diplomatiska relationerna med Colombia och har även skickat truppförstärkningar till gränsen. I Colombia däremot är förståelsen för regeringens agerande stor, samtliga partier i kongressen ställer sig bakom presidenten, en uppvisning i aldrig tidigare skådad samsyn i den församlingen. De stora medierna visar sig även de förvånade över Ecuadors och framför allt Venezuelas reaktioner vilka de uppfattar som överdrivna och orättfärdiga.

Men inte särskilt många utomstående står på Colombias sida i den här krisen och från såväl den egna kontinentens länder som från Europa och USA hörs oroade uttalanden som ber om sans och om en ursäkt från Uribe till hans kollega Correa. I stället för en ursäkt kommer dock anklagelser från Colombias håll om att Ecuador och Venezuela stödjer Farc och genom detta hotar den nationella säkerheten.

Vapenskrammel och hårdnande positioner till trots, få tror nog på ett regelrätt krig somen följd av dessa händelser. Vad som dock är helt säkert är att den här krisen hotar stabiliteten på hela den sydamerikanska kontinenten och att de kidnappades framtid ser allt dystrare ut.

Början på slutet?

2008-03-02T14:09:00.001-05:00

Farcs andreman, alias Raul Reyes, har dödats av colombiansk polis och militär i en gemensam insats som gick över gränsen till Ecuador. Regeringen firar medan många colombianer oroligt frågar sig vad som nu ska ske. I den enda rikstäckande tidningen El Tiempo, ägd av försvarsministerns släkt, är den rådande linjen att detta är nådastöten mot en av världens starkaste gerillor och att den mer förhandlingsinriktade delen av rörelsens ledning nu ska få övertaget över den krigssugna. Utan tvekan är det ett hårt slag mot den alltmer politiskt förvirrade rebellrörelsen, Reyes var Farcs internationella röst och har suttit i möte med högt uppsatta politiker runt om i världen. Han var dessutom Farcs högsta höns Manuel Marulandas, alias Tirofijo, gode vän och svärson. På senare tid har de statliga styrkorna lyckats komma åt ett antal nyckelpersoner inom gerillan och deserteringarna från de revolutionära (?) leden har varit utan motstycke i historien. Slutsats Uribe: kriget är på väg att vinnas och det tack vare den politik som fokuserat stenhårt på en militär lösning.

En uppfattning som dock är mer utbredd här är den motsatta. Den enda lösningen är förhandlingar och Farc är inte uträknade så länge de strukturella politiska, sociala och ekonomiska problemen kvarstår. Den senaste tidens unilaterala frigivningar av ett antal kidnappade politiker är ett led i en offensiv för att tvätta bort den för Farc så förödande bilden av rörelsen som ”narcoterroristas” (knarkterrorister) som har fått stor spridning i Europa och USA. Förra veckan hävdade flera analytiker att Farc må ha lidit flera militära nederlag den senaste tiden men att detta inte innebär att gerillan är nära ett sammanbrott. Den har istället dragit sig undan i berg och djungler dit de statliga styrkorna inte når för att bida sin tid och återgå till sina politiska rötter, vilket i längden skulle stärka rörelsen. En av de nyligen släppta ur gisslan hävdar dessutom, säkert till president Uribes förtret, att gerillan rör sig fritt i stora delar av Colombia och även på andra sidan gränserna till Venezuela och Ecuador. Pengar saknas inte heller så det finns inte mycket som säger att de skulle krypa till förhandlingsbordet nu, trots detta nya nederlag. En vän till mig som skriver för en oberoende nättidning är övertygad om att Farc kommer att hämnas Reyes antingen genom att försöka komma åt någon i regeringen eller genom att anfalla en armébataljon. Exakt vad som kommer att ske kan vi bara spekulera i men att våld föder mer våld är ju en historiskt bevisad tes.

Historien upprepar sig...

2008-02-17T13:56:00.000-05:00

Var på en grymt (i ordets två bemärkelser) rolig teaterföreställning igår. Originalverket skrevs av Bertolt Brecht år 1941 och är sorts studie av de mekanismer som tillåter demokratiska institutioner och till synes rediga människor korrumperas och börja arbeta till förmån för brottsliga element. Brecht valde att förlägga sin historia till 20-talets Chicago och byta ut Hitler mot gansters. Teatergruppen som stod bakom föreställningen igår hade istället valt att flytta historien så nära sig själva som möjligt och låta den handla om paramilitarismens uppkomst i Colombia. Jag vet inte hur kul Brechts version är men detta var vansinnigt komiskt i sin drift med otroligt spåniga och fega politiker, obildade småtjuvar med storhetsvansinne, ängsligt giriga affärsidkare, lättköpta domare, ja i princip med hela det Colombianska samhället.

1941 var det inte direkt läge att kritisera Hitler i Tyskland. 2008 hävdar president Uribe att paramilitarismen är ett minne blott (fast han verkar helt ha tappat just detta minne) och att Colombias enda problem är vänstergerillorna. Frågar man landsbygdsbefolkningen får man höra något helt annat och därför kändes en del av scenerna i föreställningen lite magstarka. Jag menar, folk fortsätter att dödas och fördrivas från sina hem av det som nu kallas ny-paramilitära grupper. Samtidigt är jag övertygad om att man måste kunna skratta åt sitt eget elände för att orka hantera det. Och det gjorde verkligen colombianerna i publiken vilket fick mig att känna att det faktiskt var ok. Tror kanske inte jag hade gjort det i en helsvensk publik…men i denna situation var det ganska befriande.

Skicka brev!

2008-02-05T14:44:00.000-05:00

Hej vänner!

Nu har ni chansen att agera mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Colombia. Här nedan följer ett brev som ni kan skicka antingen till ÖB eller försvarsministern. I brevet beskrivs händelserna i Barranca (föregående inlägg) och du kräver att en utredning görs av relationen mellan soldaterna och de beväpnade civilklädda männen. Du ber även myndigheterna att se till Ludwing Alneidas (killen som blev hotad av soldaterna) liv och säkerhet.

Adresserna till ÖB och försvarsministern:

General Freddy Padilla de León
Comandancia General de las Fuerzas Militares
Av. El Dorado Cra.52 CAN
Bogotá D.C.

Mail: depcgsm@cgfm.mil.co

Dr. Juan Manuel Santos Calderón
Ministro de Defensa
Av. El Dorade Cra. 52 CAN
Bogotá D.C.

Mail: juagome@mindefensa.gov.co

Estimado. Doctor Santos eller General Padilla de León:

A través de SweFOR, Movimiento Sueco por la Reconciliación, he tenido conocimiento de hostigamientos de los que ha sido víctima recientemente la organización Hijos e Hijas por la memoria y contra la impunidad.

El día 19 de enero del 2008 la organización Hijos e Hijas por la memoria y contra la impunidad, realizó un evento público en la memoria de Manuel Gustavo Chacón celebrado en el Parque de la Vida de la ciudad de Barrancabermeja, en el cual SweFOR les estaba acompañando. El evento contaba con la aprobación de las autoridades locales y la participación de varias organizaciones sociales y culturales de Barrancabermeja. Durante el concierto de cierre aparecieron cuatro soldados del Batallón Plan Energético y Vial No. 7 del Ejército Nacional, junto con tres hombres civiles armados. Uno de ellos llevaba un fusíl en la mano. Al pedirle a éste que se identificara y mostrara su permiso de posesión de armas, uno de los soldados respondió que era su guardaespaldas. En la misma ocasión Ludwing Francisco Gómez Alneida, residente en Barrancabermeja, integrante de Hijos e Hijas y miembro de la subdirectiva de la Unión Sindical Obrera de Barrancabermeja, fue señalado de manera hostíl por los soldados del Ejército Nacional.

Veo con mucha preocupación dicho comportamiento de los servidores públicos contra la legítima labor de la organización Hijos e Hijas. Así mismo me preocupa la presencia de hombres civiles armados sin permiso para portar armas en ese espacio público, lo cual significaría una infracción de las leyes colombianas. Por lo tanto insto que se lleven a cabo investigaciones prontas, exhaustivas e imparciales sobre los hechos aquí descritos y la relación entre los soldados del Batallón No.7 con los hombre civiles armados. Así mismo solicito garantías de vida para las personas integrantes de las organizaciones locales y en especial para Ludwing Alneida.

En vista de la situación crítica para las organizaciones de Paz y/o de Derechos Humanos enColombia, lo veo como necesario hacerle seguimiento a la situación. Me agrada saber que las instituciones colombianas tambíen reconozcan la gran importancia de esta materia.

Un saludo cordial por parte de

Kultur och "paras" i Barranca

2008-01-29T21:51:00.001-05:00

Efter tre veckors medveten avskärmning från nyhetsflödet (nåja, Farcs frisläppande av två kvinnliga gisslan gick ju inte att missa) och från tankar på landets interna väpnade konflikt, kastades jag snabbt tillbaka i vardagen redan på fredagen då Per tog flyget över Atlanten. En av mina kollegor som skulle åka på medföljning blev akut magsjuk och därmed avskriven från uppdraget. Lotten att ersätta henne föll på mig eftersom jag känner till organisationen (Hij@s) relativt bra. De skulle resa till Barrancabermeja, en oljearbetarstad med 250 000 invånare och huvudort i det strategiskt och ekonomiskt viktiga område som kallas ”Magdalena medio”, för att genomföra ett antal workshops och evenemang till minne av Manuel Gustavo Chacón. Chacón var fackföreningsledare och poet som mördades av paramilitärer ("paras") för 20 år sedan. Hans söner är medlemmar av Hij@s.

Som vanligt var det grymt roligt att resa med Hij@s. För denna resa hade de samlat ett stort antal (tre fulla bussar) kreativa och konstnärliga människor till sin hjälp för att genomföra workshops och konserter. Med på bussarna var även ytterligare en medföljningsorganisation (IPO) eftersom Hij@s bedömt att riskerna med denna resa var höga med tanke på den stora paramilitära närvaron i Barranca.

Första dagen var vi i en fattig ”barrio” (bostadsområde) som för tio år sedan fick lida svårt när paramilitären i Barranca utmanade gerillan och tog kontrollen i stadsdel efter stadsdel. Den 16 maj 1998 gick de, med den reguljära arméns hjälp, in och förde bort 25 personer och mördade ytterligare 7 som vägrat följa med. De 25 återfanns aldrig.

Hij@s hade med sig fotoutställningar, sprayfärg, tröjtryckeri, musikinstrument med mera för att bjuda invånarna i stadsdelen på en kulturell och positiv dag med syftet att påminna om massakrerna, om den totala straffrihet som följt därpå och för att visa att kampen för rättvisa fortsätter. Vi fick veta att stadsdelen fortfarande är helt och hållet kontrollerad av paramilitär (alltså de där väpnade grupperna som president Uribe hävdar är avmobiliserade och inte längre existerar). Om man ser en eller två män glida förbi på en motorcykel och stirra lite intensivare än normalt, då kan man vara säker på att de är ”paras”. Det finns strikta regler för hur invånarna ska bete sig för att slippa besvär med paramilitärerna, till exempel får ingen alkohol och inga cigaretter säljas eller konsumeras i stadsdelen, flickor måste klä sig ”anständigt”, och självklart accepteras ingen form av social organisering eller politisk verksamhet som strider mot paramilitärernas värderingar eller intressen. Ett tydligt tecken på detta var att bara barn deltog i aktiviteterna, de vuxna höll sig på avstånd och väldigt få kom fram och tittade på fotoutställningen om offren för den statliga terrorn och paramilitären i Barranca.

På kvällen samma dag var stämningen annorlunda. Evenemanget till minne av Chacón genomfördes i en centralt belägen park och framåt tiotiden var det ordentligt med människor som tittade på fotoutställningarna och lyssnade på musiken från scenen. Strax innan den sista konserten dök det upp fyra soldater på konsertområdet tillsammans med tre civilklädda beväpnade män, en av dem med ett automatvapen. IPO försökte samtala med soldaterna medan vi höll oss nära och synliga, men valde att inte lägga oss i diskussionen. På frågan vilka de civila med vapen var fick vi höra att de var soldaternas ”livvakter”. Efter en stunds diskussion, utan att vi fick se de civilas ID eller någon ytterligare förklaring till varför de bar vapen, avlägsnade sig männen. Konserten kunde sätta igång och tillsammans med Hij@s bestämde vi att ingen fick lämna konsertområdet innan all ljudutrustning var nedmonterad och vi alla kunde förflytta oss i grupp till huset vi bodde i. Av de boende i Barranca fick vi veta att denna typ av agerande är vanligt för att skrämma invånarna och visa vem som bestämmer. Uppenbarligen fortsätter den reguljära armén i Colombia att tolerera och t o m samarbeta med illegala väpnade grupper när det tjänar dess egna syften, t ex det att försöka tysta organisationer och personer som kritiserar staten och den sittande regeringen.

Till allas lättnad slutade denna helg bra. På söndagens evenemang lämnades vi ifred och resan tillbaka till Bogotá gick smidigt. Hij@s är övertygade om att utan vår närvaro hade soldaterna fört med sig någon från platsen, med vilken ursäkt som helst. Vad de civilklädda beväpnade hade kunnat ta sig till vet ingen. Det känns såklart bra att veta att vår närvaro gjorde en reell skillnad. Nu skriver vi brev och försöker boka möten med myndigheter på nationell och lokal nivå för att övertala dem att agera.

Ni som vill hjälpa oss att reagera mot övergreppen mot MR-försvarare i Colombia bör snarast gå med i KrF:s aktionsnätverk. Skicka ett mail till elisabeth.lundgren@krf.se för mer info. Jag kommer troligen även att lägga ut det brev som privatpersoner kan skicka till civila och militära myndigheter i Colombia här på bloggen.

Long time no see

2008-01-22T21:06:00.001-05:00

Nästan en månad sedan jag skrev på bloggen och självklart har det hänt alldeles för mycket för att jag ska kunna beskriva allt utan att trötta ut er alldeles. Så det får bli någon slags resumé. Håll till godo.

Efter att ha ofirat jul på hästryggen i Villa de Leyva jobbade jag ensam på kontoret under mellandagarna. I ärlighetens namn var det lite svårt att koncentrera sig på arbetet, tankarna flög väldigt gärna iväg till den stundande semestern och min pojkvän Pers besök. Den lediga tiden ägande jag hur som helst åt att studera dykteori och öva på ”buddy breathing” med mera i en bassäng, för att vara klar för uppdyk när vi anlände till karibiska kusten.

Den 30:e landade Per på El Dorado-flygplatsen och det var en minst sagt konstig känsla att ses igen efter dryga två månader. Skype med webbkamera är bra men säger inte alls hela sanningen. Trots lite höjdhuvudvärk och jetlag hos Per firade vi in det nya året ordentligt med smarrig middag och sedan fest hos en svensk journalist som bor i Bogotás Gamla stan – La Candelaria. Och innan vi visste ordet av satt Per och jag i en pool på taket och tittade ut över stadens alla ljus och ett och annat fyrverkeri. Det är fyrverkeriförbud sedan några år tillbaka på grund av de många bränder och personskador som blev resultatet av bogotanernas häftiga nyårsfirande, men från taket såg man till de angränsande kommunerna där inget förbud råder och såklart även de raket som trotsiga bogotabor ändå sköt iväg.

Dagen efter flög vi till kusten, vår semesters huvudmål. Under dryga två veckor hann vi med nationalparken Tayrona, känd för sina vackra stränder där den tropiska skogen når ända ner till vattnet; uppdyk för Open Water för min del utanför Taganga, en blåsig och rätt sjabbig liten fiskeby som invaderats av utländska och colombianska budgetturister; Cartagena, Colombias koloniala stolthet där vi strosade runt, njöt av vacker arkitektur och en och annan kall öl i skuggan; mer dykning vid Islas del Rosario; och San Gil, halvvägs tillbaka till Bogotá. Där var vi nere i en riktigt häftig, vattenfylld grotta, vi forsrände i tvåmannabåt, vi tog en ridtur och gjorde en enormt varm vandring genom ett väldigt vackert och kuperat landskap. Med andra ord en skön, avslappnad semester för två hyfsat aktivitetsberoende personer som vi.

Ja, det var semestern i korthet. Per åkte hem den 18 och samma eftermiddag åkte jag på en något improviserad medföljning. Mer om det i nästa inlägg.

Karibien!

2008-01-10T20:04:00.000-05:00

Sol, sand, bad, osregn, djungel, valkyld ol, friterad fisk, branna, turister, varme, Reaggeton, vallenato, inkvisitionshistoria, komprimerad luft, koraller, fargglada fiskar, lite fler turister, musikfestival, lata dagar utan krav och med mycket njutning. Bilder och nagot mer utforlig rapport kommer senare.

Blöt ridtur i Villa de Leyva

2007-12-27T15:26:00.000-05:00

Min kollega Marie och jag valde att ofira jul en bit norr om Bogotá, närmare bestämt i Villa de Leyva, en pittoresk liten stad i kolonial byggnadsstil. Återigen njöt jag av lugn, frisk luft och naturupplevelser. Det står helt klart att jag inte är någon storstadsmänniska…

För en svensk är colombianska jul- och nyårstraditioner upp och nervända. Julafton firar man mest för barnens skull och det är ganska vanligt att man går ut och festar på kvällen. Nyårsafton däremot firas hemmavid, med middag och familjeumgänge. Det är i princip omöjligt att hitta en restaurang eller bar som har öppet nyårsafton i Bogotá! Marie och jag gick ut och tog ett par ”vino caliente” (sydamerikansk glögg) och käkade middag, men vi lyckades tydligen missa byns stora fest några kvarter bort. Nåja, vi behövde ändå alla våra krafter för ridturen på juldagen som startade kl 10. Det blev en härlig om än tröttande dag till häst genom ett skiftande och väldigt vackert landskap. Vid 18-tiden var vi tillbaka i staden – dyngsura och med ömma rumpor. Vi blev överraskade av ett hällregn någon gång efter lunch som gjorde att vi fick vända tillbaka en bit för att söka skydd i ett hus längs vägen. Då var jag redan blöt in på bara skinnet så två shotar brännvin (som givetvis finns att köpa i princip var som helst för i princip ingenting – 35 kr för en halvliter) var livsavgörande vid tidpunkten. Vår guide Mauricio var en äkta ”caballista”, en colombiansk cowboy, som filosoferade på om stadsliv jämfört med lantliv och om hur hästar kan påverka människors känsloliv och mentala hälsa positivt. Jag höll såklart med!

Nu jobbar jag ett par dagar innan det är dags för den riktiga semestern. Per kommer den 30:e och den 1:a åker vi till karibiska kusten för att leva strandliv, dyka, dricka paraplydrinkar i solnedgången och bli löjligt bruna.

God fortsättning och gott nytt till er alla!

Helgkul

2007-12-16T21:56:00.000-05:00

I helgen var Mattias, hans flickvän Alice, Emma och jag i Suesca som ligger ca en timme utanför Bogotá. Suesca är det äldsta och mest kända av Colombias klättringsområden och har totalt 300 leder. Klättring är en ganska ung sport i Colombia och fortfarande ganska okänd, men bara de senaste fem åren har intresset ökat enormt och nu är det inte bara landets bästa klättrare som kommer till Suesca utan även företagsgrupper och skolklasser som vill prova på. Det finns ett flertal leder som passar för nybörjare men mycket av klättringen är väldigt avancerad (från 7 och uppåt). För mig, Alice och Emma var det ypperligt att ha med oss Mattias, som några gånger fick klättra upp och sätta topprep för att vi skulle kunna klättra lederna.

Suesca är en sömnig liten by/stad som precis har vaknat upp ur sin dvala och börjat erbjuda de alltfler turisterna mer och mer service. De tiotal matställen som vänder sig till klättrare ligger i utkanten av staden, bara fem minuter från den första leden. Det råder en lugn och familjär stämning, många verkar känna varandra sedan tidigare. Jag njöt i fulla drag av lugnet, den friska luften och såklart av klättringen. Vi bodde på ett supermysigt vandrarhem tio minuters promenad utanför byn. Det var bara vi och två personer till där så lugnet rådde även där. Det var helt underbart att vakna till fågelkvitter (nåja, kanske mest galande tuppar) och avlägsna hundskall istället för trafikoljud. Till Suesca kommer jag definitivt att åka tillbaka.

Den lilla svartbeiga saken däruppe e jag.

Med döttrar och söner i Medellín

2007-12-12T18:05:00.000-05:00

”No olvidamos, no callamos”. Vi glömmer inte, vi håller inte tyst – det var orden för dagen när organisationen Hij@s (döttrar och söner) för minne och mot straffrihet arrangerade ett hyllningsevenemang i Medellín på den internationella dagen för mänskliga rättigheter (10 december ifall inte alla redan visste det). Hyllningen tillägnades Francisco Gaviria, far till två medlemmar i Hij@s, som mördades denna dag för tjugo år sedan av enheter vid arméns fjärde division. Motivet till mordet var Franciscos engagemang i vänsterpartiet Unión Patriótica och hans öde delades till slut av över tretusen människor. På bara ca fem år lyckades paramilitär, statliga styrkor och knarkbaroner i en ohelig allians att utplåna partiet genom att helt enkelt avrätta nästan samtliga ledare och aktiva medlemmar. Fortfarande har ingen dömts för dessa brott trots att den interamerikanska domstolen har fastställt den colombianska statens ansvar.

Några av medlemmarna i Hij@s

Många av de mördade UP-medlemmarna var unga människor med små barn. Idag är de barnen vuxna och har bildat en organisation som arbetar för rätten till sanning och rättvisa, samt för återupprättandet av minnet av sina mördade föräldrar. De är inte på långa vägar den enda organisationen med detta syfte men de skiljer sig något från resten av offerrörelsen här genom viljan att uppmärksamma denna nationella och mänskliga tragedi med kreativa och positiva metoder. Evenemanget i Medellín var inget undantag. Genom en skön blandning av poesi, musik, graffiti, pantomim, fotogallerier och, såklart, känslomättade tal förmedlade en historia som många försökt tysta ner och glömma bort. Och tyvärr är det en historia som upprepar sig. Även Hij@s har fått ta emot hot efter att de publicerat en lista på kandidater till årets kommunal- och regionalval med kopplingar till paramilitären. För att känna sig säkrare på resor och aktiviteter har de bett om internationell medföljning och förutom vi var även IPO (International Peace Observatory) med på resan till Medellín. För mig och min kollega Irma var det en enormt intressant och rolig resa. Vi bodde hemma hos släktingar till en kille som nyligen anslutit sig till organisationen. Det var första gången jag var hemma hos en colombiansk familj, jag skulle beskriva den som medelklass, och vi blev väldigt väl mottagna. Trots flera försök lyckades jag inte övertala mannen och hustrun i familjen att de inte behövde sova på madrasser på golvet medan vi sov i deras dubbelsäng. Colombianers gästfrihet är INTE en myt.

Furibundo - Hij@s eget band

Tröjutdelning vid ankomsten till Medellín

Tak på golvet

2007-12-01T13:01:00.000-05:00

Att Colombia är ett farligt land har jag fått höra många gånger sedan jag accepterade detta uppdrag. Fast jag tror inte att de som varit vänliga nog att upplysa mig om den saken syftade på risken att få ett halltak i huvudet. Det hade jag fått om jag hade stått i hallen kl 02 i onsdags natt. Nu låg jag som tur var i min säng och vaknade av braket. Min första tanke var att någon försökte bryta sig in i huset och min andra var att gå upp och undersöka. Den tredje, något mer genomtänkt, var att ligga kvar i sängen en stund och bara lyssna. Efter en stunds noggrant lyssnande och total tystnad smög jag upp och ut i hallen på övervåningen. Därifrån kunde jag se att ytterdörren och fönstren mot gatan var intakta. Jag tittade dock inte neråt, på hallgolvet där halva innertaken låg i bitar. Det var först på morgonen som vi förstod anledningen till braket. Och det var nar vi städade upp som jag insåg hur tungt gipslagret var. Det hade inte varit ett dugg hälsosamt att stå under det när det föll. Så nu har vi bestämt oss för att flytta. Det fallna taket är bara en av anledningarna, det här huset har tydligen inte inneburit annat än problem sedan start. På måndag börjar projekt hus- och kontorsökning, jag och min kollega Marie är ansvariga.

Rumba (fest) i Bogotá

2007-11-27T10:35:00.000-05:00

Sedan jag började jobba i Bogotá har jag ännu inte varit en hel vecka i staden. Denna kommer att bli min första utan någon resa och det ska bli rätt så skönt. Jag ska försöka komma igång med någon slags fritidssysselsättning, troligen dans, och kolla in några stadsdelar som jag ännu inte varit i. I helgen var jag på världens kanske hemskaste nattklubb. I alla fall om man som jag avskyr house, dryga och fulla människor, och luft med mindre syre än cigarettrök. Klubben heter Cha Cha och ligger högst upp i en 46-våningsskrapa. Utsikten är såklart imponerande, ett mörkt hav med miljoner små ljus som sträcker sig så långt ögat når. Fast jag vet ärligt talat inte om den var värd inträdet på 50 pix (väldigt dyrt med colombianska mått mätt) och nikotinförgiftningen. Tacka vet jag stans hundratals klubbar dit folk faktiskt går för att dansa – de flesta colombianer lär sig salsa, vallenato, merengue och cumbia innan de kryper och de dansar ofta och gärna. Det är alltid grym stämning på uteställena och väldigt skönt att det är så lite fylla (blir så svårt att dansa när balanssinnet är åt skogen). Hittills har jag heller inte upplevt colombianska män som påfrestande flörtiga trots många varningar för detta innan jag kom hit. En och annan ekivok kommentar och några visslingar har jag väl fått höra men absolut inte så mycket så att det stör mig. Då blir jag mycket mer irriterad på alla superfixade tjejer här. Inte ett finger utan manikyr, inte ett hår utan svall, inte en fot utan hög klack, inte en enda rumpa i ett par jeans som inte ser ut att spricka. De som har råd har självklart sett till att beställa de rätta måtten 90-60-90 hos plastikkirurgen. Colombianska tjejer är det fåfängaste jag sett och det är så tydligt att allt detta fixande görs för männens skull. Jag blir så trött av att se alla dessa par där killen stolt visar upp sitt kap och tjejen enbart bryr sig om att se så vacker ut som möjligt. Hur har de tänkt att kvinnorna någonsin ska bli jämställda med männen på det sättet?

En vanlig måndag i Bogotá...

2007-11-27T10:34:00.000-05:00

…brukar börja med måndagsmöte kl 09 där vi går igenom veckans arbete och bestämmer vem som är hushållsansvarig. Idag senarelade vi mötet eftersom en kollega var och tog blodprover i massor eftersom hon har känt sig lite hängig ett tag. Sjukdomshistorien i detta projekt är ingen rolig sak så nuförtiden skickas man till farbror doktorn vid minsta känning. När man har ett sånt här jobb är det lätt att ignorera småkrämpor och fortsätta jobba, vilket allt som oftast straffar sig i det långa loppet. Själv mår jag prima både fysiskt och psykiskt så ingen behöver oroa sig! Jag var ute och sprang i morse och kände mig betydligt starkare än sist. Med några rundor till så har kroppen vant sig vid de extra 2600 metrarna över havet.

Hur som helst, denna måndag var lite speciell av en annan, betydligt roligare anledning. Mattias som jobbar på kontoret i Quibdó har sin ”vilovecka” (innebär ett par dagars jobb på kontoret i Bogotá och resten ledigt för att få miljöombyte och få njuta lite av civilisationen). Han berättade om medföljning som han och Astrid gjorde förra veckan till ett område i Chocó där vi inte varit förut. Det är ett komplicerat område där två paramilitära grupper slåss med Farc om kontrollen över territoriet. I den största staden Istmina är det skottlossning varje dag och man har nu infört utegångsförbud efter midnatt. Med följningen gick i alla fall bra och vi fick mycket värdefull information som vi kommer att ha nytta av i det fortsatta arbetet. Mattias var också glad att kunna berätta att mannen de medföljde, som jobbar för en ursprungsfolksorganisation, var mycket nöjd med SweFORs insats och hade känt sig betydligt säkrare tack vare medföljningen.

De medföljningar jag har gjort hittills har varit av en helt annan sort. Efter Caliresan har jag varit med samma organisation i två andra städer, Yopal och Villavicencio. Båda ligger i en region som heter ”Los Llanos”. Llanos är det stora slättlandet som i väst sträcker sig till gränserna mot Venezuela och Brasilien och i söder till Amazonas. Ett ord som sammanfattar mitt intryck av denna region – hetta. Ord som sammanfattar en medföljares situation – livegen. Dit den medföljda går, dit går jag. När hon/han äter, äter jag. När hon/han sover, sover jag. Ganska påfrestande faktiskt så det är skönt att medföljningarna sällan är längre än tre dagar. Samtidigt är det såklart väldigt intressant, i alla fall om jag som i Yopal får tillfälle att prata med människor från orten och höra hur de beskriver situationen där.

Gloria från Asfaddes berättar om organisationens historia för seminariedeltagarna i Villavicencio.

Bogotá sett från Monserrate, en kyrka som ligger på en bergtopp öster om staden. Hurthelga var såklart tvungen att gå upp, en svettig 50-minuters klättring, trots att det finns en linbana.

Mina kollegor Lotten och Teresia i La Candelaria, Bogotás enda koloniala stadsdel. Resten av den koloniala arkitekturen förstördes i "El Bogotazo", benämningen på en av de våldsammaste kravallerna i Colombias historia som rasade efter mordet på Jorge Eliécer Gaitan i april 1948.

Alla förlorade

2007-11-24T13:06:00.000-05:00

Den stora nyheten i Colombia sedan i torsdags är att president Uribe har sparkat sin venezolanske kollega Hugo Chávez som medlare mellan colombias regering och vänstergerillan Farc-EP. Ett första steg – och mer än så handlade det ännu inte om – var att få till stånd en extremt efterlängtad fångutväxling mellan Farc och den colombianska regeringen. Redan i augusti var det en stor nyhet att Hugo Chávez och Colombias högerpresident Alvaro Uribe hade enats om att Chávez skulle göra ett försök som medlare och sedan dess har överraskande stora framsteg gjorts. Tills i onsdags, då Uribe surnade till efter att Chávez haft direktkontakt med en högt uppsatt colombiansk militär, något som Uribe hävdar var strikt förbjudet. Chávez är av en annan åsikt, inte helt oväntat. Nu skyller de båda fåfänga ledarna på varandra medan de anhöriga till gisslan återigen står med krossade förhoppningar om att få återse sina familjemedlemmar varav vissa har varit i Farcs händer i tio år.

Farc är Latinamerikas äldsta o starkaste – för att inte tala om rikaste – gerilla och har fört krig mot den colombianska staten i snart ett halvt sekel. Den marxist-leninistiska rörelsens försök till en väpnad kommunistisk revolution har besvarats av militären med omfattande stöd till paramilitära dödsskvadroner som genom åren mördat civila än mer urskillningslöst än Farc, och resultatet har blivit ett slags utdraget blodbad där 3 miljoner fattiga nu befinner sig på flykt undan den enes eller den andres vapen. Tusentals människor sitter i dag under brutala förhållanden kidnappade av Farc och ett frisläppande av dem har länge varit ett angeläget, för o inte säga desperat, ärende för berörda familjer, regeringar och människorättsorganisationer. Reaktionerna i Colombia på ännu ett misslyckat försök till förhandlingar är blandade men de flesta menar att president Uribe överreagerade och att han begick ett stort misstag när han avskedade Chávez. Man kan tycka vad man vill om honom, men det blir svårt att hitta någon med samma politiska tyng och förtroende hos parterna som han. Det är bara att hoppas på att initiativet på något mirakulöst sätt kan återuppstå.

DAS-chef förlorade

2007-11-17T15:18:00.000-05:00

Colombias riksåklagare har precis vunnit ett mycket viktigt mål, nämligen det mot Jorge Noguera, fd chef för landets säkerhetspolis (DAS). Noguera är den förste politiker på så hög nivå som döms i den så kallade ”parapolitica”-härvan, där redan flera politiker och makthavare på region- och kommunnivå har utretts och hamnat i fängelse på grund av samröre med paramilitären. Åtalet mot Noguera gäller inte bara hans kopplingar till paramilitären utan även grov korruption och hindrande av rättvisan. Detta är en första dom i det mycket omfattande målet och riksåklagaren ämnar fortsätta utreda den före detta DAS-chefen. Hur ska man tolka detta? Som att Colombias erkänt svaga rättssystem faktiskt börjar gripa efter och nå dem som tidigare alltid tack vare sin samhällsställning och sitt inflytande slunkit ur fångstnätet? Eller som att undantag som bekräftar denna regel? När ska rättvisan nå ända till toppen, till den sittande presidenten Uribe som har 40 nära medarbetare, inklusive sin egen kusin Mario Uribe, som sitter fängslade för samröre med paramilitära terrorgrupper? Tecken på och t o m handfasta bevis finns för att även presidenten har haft (har?) sådana.

Skilda världar

2007-11-12T11:21:00.000-05:00

Söndag kväll i Quibdó. Jag har rest en knapp timme från Bogotá och har landat i en annan värld. Den är het och fuktig och luften är tung av den karaktäristiska lukten av organiskt material i olika stadier av förruttnelse. Husen längs de håliga gatorna är låga och slitna, utanför många av dem sitter grupper av sysslolösa män och rytmisk musik ljuder högt ur stora högtalare utplacerade på verandor och trottoarer. Regnet strilar ljummet från en låg, mörk himmel. Att vi får flera duschar i sidan av förbipasserande bilar spelar mindre roll, efter fem minuters promenad är man ändå genomblöt om man, som jag, har missat paraply.

Jag är i provinsen Chocó vars naturliga gräns i väst utgörs av Stilla havet och i öst av en av Colombias tre bergskedjor. Klyftan mellan Bogotá och provinshuvudstaden Quibdó är avgrundsdjup och känns mycket bredare än den korta flygturen som skiljer dem åt. Åttiofem procent av befolkningen är afrocolombianer, ättlingar till afrikaner som spanjorerna lät skeppa hit för att slava i de många guldgruvorna. Provinsens rikedomar är omätliga och fattigdomen är lika svindlande. Ädla metaller och träslag samt stora landområden där multinationella företag slåss om att få anlägga palmplantager för utvinning av palmolja är ett par exempel på åtråvärda resurser. Men trots, eller på grund av, de stora naturrikedomarna och de många miljoner pesos som har investerats i provinsen såväl av den centrala regeringen som av multinationella företag är utvecklingen fortsatt långsam i Chocó. Alfabetiserings- och utbildningsnivån är betydligt lägre än i andra delar av landet, undernäring bland barn är inget ovanligt och alltför många människor saknar tillgång till de mest basala samhällstjänster. Korruptionen är bland de värsta i hela landet och förra helgens valresultat ses med stor misstänksamhet av många. På floderna en bit utanför huvudorten växer sig gerillan starkare för var dag trots en kraftig militarisering av området. Höjda ögonbryn och bekymrade och/eller imponerade utrop har varit standardreaktionen hos människor i Bogotá när jag har berättat att jag ska arbeta och bo i Chocó. Nu dröjer det ju ett tag, närmare bestämt sex månader, innan jag lämnar det bekväma Bogotálivet. Den vecka jag nu tillbringat i Quibdó var en introduktion till arbetet och en chans för mig att lära känna ännu en kollega, Mattias, lite mer. Han stannar, medan Irma som har varit i Chocó i mer än ett halvår nu ska byta placering till Bogotá.

Jag kom tillbaka till Bogotá igår och lite grann kändes det som att komma hem. Jag är ju mentalt inriktad på att detta kommer att vara mitt hem under de kommande sex månaderna och här har jag mitt eget rum som jag så smått börjar sätta min prägel på. Idag är det såkallad ”puente” – om det under veckan som gått infallit en inte-så-viktig helgdag (kanske något litet helgon som vill firas) gör man så att folk jobbar den dagen och istället tar ledigt påföljande måndag. Och vips! Så vart det en långhelg. Mycket praktiskt. Jag har hittills ägnat puenten åt städning och tvättning men hoppas komma ut ur huset snart. Det känns viktigt eftersom vi jobbar och bor i samma hus, man måste helt enkelt komma härifrån ofta för att kunna slappna av. Igår träffade jag ännu en kollega, Marie. Hon har varit hemma i Sverige en månad för att återhämta sig från en lång tids sjukdom med sju antibiotikakurer som till slut bröt ner hennes naturliga försvar mot allehanda elaka parasiter och bakterier. Vi var på italiensk restaurang igår kväll, trevlig omväxling efter en vecka med chocoansk mat, alltså ris och patacón (friterad matbanan) till allt.

Snackisen här för tillfället har svensk anknytning. Drottning Silvia har varit på besök och fick, till sina colombianska värdars skam, duscha kallt på Hilton! Kan ni tänka! Stackars, stackars Silvia.

Medföljning till Cali

2007-11-08T21:46:00.000-05:00

Vi (Lotten och jag) flög från Bogotá på onsdagen (30/10) tillsammans med Gloria och Esperanza från Asfaddes, en anhörigorganisation som samlar anhöriga till försvunna personer och arbetar för att sanningen om vad som hänt de försvunna ska komma fram, och för att konfliktens offer ska få gottgörelse. De kom i sista minuten till flighten vilket senare skulle visa sig vara ett för dem normalt beteende. Väl framme i Cali tog vi en taxi till hotellet där vi och resten av Comisión de Búsqueda de Personas Desaparecidas (Kommissionen för sökande efter försvunna personer). Asfaddes är en av två organisationer från civila samhället i kommissionen, resten är representanter från olika statliga institutioner och regeringsorgan. Kommissionen gör just nu en seminarie- och informationsserie på olika håll i landet och denna gång stod Cali på tur.

Denna min första medföljning var en så kallad lågriskmedföljning. Det innebär vanligen att medföljningen sker i en storstad och att transporter sker med flyg. Cali är en våldsam stad med mycket kriminalitet men riskerna för Asfaddes och för oss är begränsade eftersom inga illegala väpnade aktörer opererar i själva staden. Asfaddes har dock mottagit flertalet hot och menar att de känner sig säkrare när vi är med. Det är även viktigt att statliga deltagare på seminariet, däribland representanter för armén, ser att Asfaddes har medföljning och internationellt stöd. Det var lite skumt att sitta på seminariet bland beväpnade militärer och vi uppskattade inte alls att en av dem tog flera bilder på seminariedeltagarna, däribland på Lotten och mig. Det är ju ändå militären i Colombia som står för de flesta försvinnanden, på 80- och 90-talet användes ofrivilliga försvinnanden som en metod för att undanröja politisk opposition medan det på senaste tid har övergått till att användas för att sätta skräck i civilbefolkningen. Asfaddes var inte heller glada men tog ändå fotograferingen med lugn. Jag antar att de är vana, hur bisarrt det än låter.

Ljusceremoni till minne av de försvunna

Torsdag och fredag var det alltså seminarium och vår roll var då att sitta med och visa oss i våra fina, blå västar. Lite segt blev det, trots att det var väldigt intressant att höra de olika föreläsarna berätta om den nationella lagstiftningen, kommissionens arbete, försvinnanden som brott och i ett historiskt perspektiv, med mera. På fredagskvällen fick Lotten magproblem och stannade på hotellet medan jag följde med Gloria och Esperanza en sväng på stan. Med oss var även en man som ska hjälpa till att starta upp ett lokalkontor i Cali, en mycket energisk person som gärna berättade anekdoter från sitt liv som gerillamedlem (i en sedan länge avmobiliserad gerilla) och hårresande historier om våldsam död. Hans far torterades och dödades av paramilitär och hans bror är försvunnen sedan 25 år tillbaka. Ingen vet var han är eller om han lever, det senare är dock mycket otroligt. Med jämna mellanrum skämtade han till det, rev av ett gapskratt och ursäktade i nästa andetag sin morbida humor. Vad ska man säga? Det här landet är sjukt.

Lätt förvirring och god mat

2007-10-27T10:17:00.000-05:00

Lördag morgon i Bogotá. Vår barrio (stadsdel) är lika lugn som vanligt, eller snarare lugnare tack vare att skolbarnen är lediga. Har ont i halsen och irriterade ögon, misstänker att luftföroreningarna har ett finger med i spelet. Möjligen har det faktum att jag på festen igår tvingades höja rösten över musiken för att berätta vad jag gör i Colombia, ungefär femtioelva gånger, också en viss skuld i sammanhanget. Vi var hemma hos en kompis till vår samordnares colombianske pojkvän, bara tio kvarter hemifrån. Det var väldigt kul att komma ut ur den lilla sverigebubbla som vi har levt i sedan vi kom hit. Vi bor enbart svenskar i huset och fram tills igår har vi bara umgåtts med svenskar, bland annat var vi på mottagning på svenska ambassaden i torsdags. Jag kan inte påstå att mitt behov av sill och lax har hunnit bli akut ännu, men det var gott och ambassadörskan var mycket trevlig. Mottagningen var för unga svenskar i Colombia (en del 50-taggare definierar tydligen sig själva som unga att döma av gästerna). Svenskkolonin här är ganska blandad, en hel del jobbar för svenska enskilda organisationer såklart men det finns även en del utbytesstudenter, FN-anställda, företagsanställda och annat löst folk. Hur som helst, mottagningen och resten av veckans aktiviteter har bidragit till den lite märkliga känslan av att befinna mig i Colombia rent fysiskt samtidigt som jag mentalt inte riktigt har lämnat Sverige.

Förvirringen är med andra ord ganska stor i mitt stackars huvud. Lyckligtvis (för mig) kommer jag på grund av det decimerade arbetslaget, som nu består av mig, Lotten och Teresia här i Bogotá, att få åka på min första medföljning redan nästa vecka. Lotten och jag åker med en anhörigorganisation till Cali, Colombias tredje största stad, för att eskortera dem på ett antal möten med anhöriga och seminarier om försvinnanden som brottsrubricering för myndighetsanställda i Valle-departementet. Vi reser med flyg till Cali och landvägen till Popayán i granndepartementet Cauca. Det ska bli superkul att få ta tag i jobbet rent praktiskt och äntligen gå in rollen som fredsobservatör. I fredags började jag skriva på en BaP (bedömning av petition) som man alltid gör innan en medföljning. Det är en analys av själva uppdraget och självklart handlar det mycket om organisationens skyddsbehov för just denna aktivitet och vilka risker som den innebär för oss och för dem. I detta fall handlar det framför allt om huruvida vägen mellan Cali och Popayán är säker att åka på eller ej. Både Cali och Popayán är relativt säkra städer för denna typ av aktivitet. Cali har dock världens högsta mordfrekvens, på grund av den stora organiserade kriminaliteten.

Astrid i vår arbetsuniform (SWEFOR är det engelska namnet på organisationen)

Jag har förstått att arbetsperioden här i Bogotá kommer att innebära en hel del resande till andra departement (kan man kanske översätta till län). Jag har även märkt att man kan leva väldigt gott här. Det finns ett överflöd av bra (för oss relativt billiga) restauranger med mat från världens alla hörn, många trevliga barer och bra dansställen, ett stort kulturellt utbud och bra chanser till ett rikt socialt liv. Dessutom finns det många ställen i omgivningarna dit man kan ta sig över dagen/helgen för lite friskt luft och schyssta naturupplevelser. Klimatet är ok, nu är det vad man här kallar vinter (egentligen den regniga perioden), vilket innebär mestadels sol, en skur per dag och temperaturer mellan 15 och 20 grader. Solen är stark såhär på 2600 m så jag kommer att få en väldigt snygg bondbränna, eller snarare stadsbränna.

Frukt och grönsaker för 40 kr

Skyfall i Bogotá

Idag är det lokal- och regionalval här i Colombia. Det innebär bland annat att alkoholförsälning är förbjuden (ley seca) from fredag kl 18 till idag kl 16 när vallokalerna stänger. Det är på lokalnivå som den allra värsta korruptionen finns och i många departement är den lokala makten totalt infiltrerad av paramilitär eller gerilla. Dagens val är enligt Colombias största tidning El Tiempo ett eldsprov för den lokala makten. Av den förra valperiodens borgmästare, kommunalråd och departementsråd sitter 23 redan i fängelse och flera utreds för kopplingar till paras (paramilitärer) och allvarlig korruption.

Bogotá dag 1

2007-10-23T08:19:00.000-05:00

Jaha, då var jag här då. I Colombia, som jag har pratat och tjatat om i en halv evighet. Det känns väldigt naturligt och ganska osannolikt på samma gång. Jag sitter och skriver i mitt lilla rum med utsikt mot pation och bergen i horisonten, fåglar vars namn jag inte har en aning om sjunger morgonsång och barnen på skolan ett stenkast bort gör sitt bästa för att dränka densamma med sina skrik. Vi (KrF:s fredsobservatörer i Bogotá) bor i ett riktigt trevligt hus i östra delarna av staden, de som närmar sig bergen. Norr om oss ligger det historiska centrumet och de rikaste delarna av Bogotá och söderut breder fattigkvarteren ut sig där internflyktingarna lever ett obeskrivligt hårt liv. Där finns samtliga väpnade aktörer närvarande och rekryterar lätt unga flickor och pojkar utan mycket framtidstro till sina led. Men det är lätt att glömma när man befinner sig i Barrio La Soledad, där jag bor. Att Colombia är ett land med en inre väpnad konflikt är överhuvudtaget väldigt svårt att förstå om man rör sig i de här delarna av huvudstaden. Troligtvis kommer dagens möte med en av de organisationer vi medföljer göra konflikten mycket mer konkret för oss. De är anhöriga till försvunna personer - makar, pappor, mammor, syskon och barn som inte vet om deras anhöriga lever eller ej.

Gårdagen ägnade vi åt att skaffa oss colombianska ID-kort, cédulas de identidad. Det är en lång och omständig process, de av er som varit i Latinamerika vet hur förtjusta myndigheter är i att slussa en mellan olika köer - till den för information, till den där du redögör för ditt ärende, till den där du betalar för tjänsten i fråga, tillbaka till föregående unt so weiter. Men de var snälla mot oss på D.A.S (colombianska säkerhetspolisen) i alla fall, något de inte är kända för i andra sammanhang. Faktum är att våra kollegor här belv ditkallade på förhör för ett par veckor sedan, bara en av flera extraordinära händelser den senste tiden som man kan tyda som en hårdnande attityd mot utländska organisationer verksamma i Colombia. Hur som helst, på torsdag bör jag ha mitt ID-kort och då gäller det att plugga in numret utantill.

Just nu känner jag mig lugn och glad. De närmaste tre veckorna kommer mest att handla om att sätta sig in i arbetet och kontexten. Nästa vecka åker vi allihop (jag, Astrid och Emma som rekryterades samtidigt som jag) till KrF:s kontor Chocó, där Emma och Astrid ska jobba sin första period. Jag åker sedan tillbaka till Bogotá - min hemstad det kommande halvåret. Jag kan knappt vänta tills jag får åka på min första medföljning!

Dagens tråkiga nyhet från Colombia: hittills har 19 kandidater till lokalvalen på söndag mördats. Amerikanska staternas organisation (OEA) varnar för att valen i många regioner inte kommer att gå rätt till eftersom olika väpnade grupper utövar påtryckningar på såväl kandidater, väljare som valförättare.

En god nyhet i straffrihetens land: tre personer, varav en militär, dömdes till vardera 40 års fängelse för en massaker i byn Mapiripán 1997. Mer än 36 personer dödades och ett okänt antal kastades i floden.