Idag är det en vecka tills jag stiger på planet till Stockholm. Galet.
Sedan senaste inlägget har Chocó generalstrejkat och lyckats få regeringen att lova förbättringar på flera områden, såsom farbara vägar, draggning av flodmynningar för att minska översvämningarna, utvidgat elnät, etc. På andra områden som utbildning och hälsa var överenskommelserna mindre förpliktigande och människor väntar nu för att se hur många av löftena som blir verklighet och hur många som sällar sig till den långa raden av ouppfyllda löften till Chocó. Vem vet, kanske blir det generelstrejk snart igen. Klart är att Chocó är extremt eftersatt och plågat av okunniga och/eller korrumperade lokala politiker.
Jag har hunnit med en sista medföljning också, till Boca de Nuritá. Byns liv kretsar kring mineralutvinningen, främst guld, som sker med hantverksmässiga metoder. Sedan den svåra våldsvågen i mitten av 2000-talet har många som då flydde återvänt, men de flesta har kvar sina hus i centralorten Quibdó och kommer till Boca de Nauritá bara för att arbeta. Det är en mysig, välskött liten by och den ligger vackert omgiven av tät djungel vid en liten biflod till en biflod till den stora Atrato-floden.
Tyvärr förstördes den naturliga idyllen på den tredje dagen, då vi vaknade upp och såg den tidigare gröna Nuaritá-floden rinna som grå mjölk nedanför husen. Slam och föroreningar (kvicksilver) från gruvdriften längre upp längs floden hade hunnit ned till Boca de Nauritá. Det är personer från andra delar av landet som transporterar hit grävskopor och andra maskiner för semi-industriell gruvdrift, i denna används även miljöfarliga kemikalier. I en del fall drar de in utan att ta hänsyn till lokalbefolkningen och i andra fall, som Boca de Nauriá, har de markägarnas tillåtelse. Vi blev avrådda från att bada, men kvinnorna diskade tallrikar och bestick i det ogenomskinliga vattnet utan problem. Om inte befolkningen i området tänker sig för kommer de i framtiden stå utan både guld och fisk.
Nu ägnar jag dagarna åt att stänga detta kapitel i mitt liv. Jag går runt till organisationer och personer för att säga adjö, avslutar/överlämnar processer som jag har varit ansvarig för, samt utnyttjar varje vaken minut för att njuta av mina sista dagar i Chocó. Ikväll blir det sista dansen i den tropiska natten och imorgon sista utflykten till Tutunendo. Jag ser fram emot att åka till Sverige och är samtidigt sorgsen över att säga farväl till fina vänner här. Motsägelsefullt men sant.
Nästa gång hörs och ses vi i Svedala!
Här kan ni läsa min senaste (och sista?) text på krf.se:
http://www.krf.se/kvinnors-medverkan-i-fredsarbetet-ingen-sjalvklarhet-i-choco
fredag 6 mars 2009
fredag 6 februari 2009
Samtidigt i en annan del av världen
Som vanligt ger frigivningar av kidnappade upphov till mycket glädje, propaganda och gräl mellan de inblandade. I skuggan av denna dramatik, måndagen den 2 februari, föll en buss med mer än 40 personer ned för ett stup på vägen mellan Medellín och Quibdó. Den usla vägen är en av två (!) vägar som kommunicerar Chocó med resten av landet och eftersom de allra flesta här inte har råd att flyga är den övertrafikerad. Bussen skulle ta sig förbi ett jordskred när den kom för nära kanten. Hittills har ca 5 överlevande hittats nere i ravinen.
Idag genomförs en demonstration i Quibdó i protest mot den strukturella diskriminering och rasism som länet Chocó utsatts för i alla tider, och som leder till olyckor som denna. Här ligger utvecklingssiffrorna på Afrika-nivå i ett land som i övrigt har betydligt bättre siffror. Sjukvård, utbildning, infrastruktur, drickvänligt vatten, allt är Chocó sämst på. Men så är det ju också en region befolkad av slavättlingar och indianer. Och sådana behöver man ju inte satsa så mycket pengar på (verkar centralregeringen tycka). Sorgligt!
Idag genomförs en demonstration i Quibdó i protest mot den strukturella diskriminering och rasism som länet Chocó utsatts för i alla tider, och som leder till olyckor som denna. Här ligger utvecklingssiffrorna på Afrika-nivå i ett land som i övrigt har betydligt bättre siffror. Sjukvård, utbildning, infrastruktur, drickvänligt vatten, allt är Chocó sämst på. Men så är det ju också en region befolkad av slavättlingar och indianer. Och sådana behöver man ju inte satsa så mycket pengar på (verkar centralregeringen tycka). Sorgligt!
onsdag 4 februari 2009
Farc spelar snälla
Nu har det alltså skett igen. En unilateral frigivning av kidnappade som Farc-gerillan haft i sitt våld mer än sex år. En politiker och fyra "uniformer" (tre poliser och en soldat) släpptes under helgen och mottogs utan större medieshow av den grupp av intellektuella som arbetat för frigivningen, en brasiliansk delegation samt Internationella Röda Korset. Imorgon väntas ytterligare en politiker friges.
Varför gör gerillan så här? Tidigare har de ställt hårda krav på motprestationer från regeringen såsom avmilitarisering av stora områden och frigivning av fängslade Farc-soldater. Nu har de självmant överlämnat ytterligare sex personer vilket ger en total på 12 personer sedan januari 2008 (då räknar jag inte med de fångar som har fritagits av sina egna deserterande fångvaktare).
Det troliga är att de söker god politisk vilja och bevisa att Uribes strategi "demokratisk säkerhet", som har inneburit en kraftig militär offensiv av de statliga styrkorna, är ett misslyckande. Men Farcs förtroendekapital är sänkt i botten av dem själva och jag tror inte att dessa frigivningar kan väga upp alla svikna löften, brott mot krigets lagar, övergrepp mot civilbefolkningen och den degraderande narkotikahandeln. Ingen tror längre på Farc som en legitim politisk kraft med rätt att uttala sig om jordreformer eller andra frågor.
Dessutom uppskattar många colombianer den förbättrade säkerhet som Uribes militära satsning trots allt har åstadkommit i delar av landet, framför allt de större städerna. Det är inte troligt att människor har lust att kompromissa med sin egen säkerhet för att få en regering med en mjukare inställning till gerillan. När URibe avgår (och ställer upp för omval?) kommer den politik han har stått för få många röster.
Förhandlingar med gerillan måste till och förr eller senare blir det nog så, men jag gissar att först kommer kriget att fortsätta ett bra tag till. Och som alltid kommer de minst skyldiga, civilbefolkningen, att drabbas hårdast.
Varför gör gerillan så här? Tidigare har de ställt hårda krav på motprestationer från regeringen såsom avmilitarisering av stora områden och frigivning av fängslade Farc-soldater. Nu har de självmant överlämnat ytterligare sex personer vilket ger en total på 12 personer sedan januari 2008 (då räknar jag inte med de fångar som har fritagits av sina egna deserterande fångvaktare).
Det troliga är att de söker god politisk vilja och bevisa att Uribes strategi "demokratisk säkerhet", som har inneburit en kraftig militär offensiv av de statliga styrkorna, är ett misslyckande. Men Farcs förtroendekapital är sänkt i botten av dem själva och jag tror inte att dessa frigivningar kan väga upp alla svikna löften, brott mot krigets lagar, övergrepp mot civilbefolkningen och den degraderande narkotikahandeln. Ingen tror längre på Farc som en legitim politisk kraft med rätt att uttala sig om jordreformer eller andra frågor.
Dessutom uppskattar många colombianer den förbättrade säkerhet som Uribes militära satsning trots allt har åstadkommit i delar av landet, framför allt de större städerna. Det är inte troligt att människor har lust att kompromissa med sin egen säkerhet för att få en regering med en mjukare inställning till gerillan. När URibe avgår (och ställer upp för omval?) kommer den politik han har stått för få många röster.
Förhandlingar med gerillan måste till och förr eller senare blir det nog så, men jag gissar att först kommer kriget att fortsätta ett bra tag till. Och som alltid kommer de minst skyldiga, civilbefolkningen, att drabbas hårdast.
fredag 16 januari 2009
Året som gick
Jag fick i uppdrag att skriva en årskrönika för 2008. På max 3000 tecken. Tack för den!
2008 var verkligen ett galet händelserikt år i Colombia. För mig som internationell observatör har det varit lätt förvirrande och väldigt intressant. Ett vanligt år händer här lika mycket som ett halvt decennium i gamla Svedala och förra året tyckte t o m de luttrade colombianerna att det blev väldigt mycket. Av förklarliga skäl blev krönikan en grov förenkling av verkligheten. Läs den gärna ändå på sajten latinamerika.nu:
http://www.latinamerika.nu/2008-dramatiskt-ar-i-colombia
OM jag fick önska något för 2009 skulle det vara att alla offer för det politiska våldet i Colombia skulle få samma status, att patriotism skulle få en annan betydelse än bara krig mot Farc och att de kritiska rösterna togs emot som värdefulla bidrag till den colombianska demokratin.
Nu är jag alltså tillbaka i Quibdó och i slutet av första arbetsveckan efter semestern. Biljetten för hemresan är bokad till den 13 mars vilket innebär att jag om mindre än två månader packar mina väskor och lämnar Quibdó. Jag ska försöka att inte tänka på det riktigt ännu och ägna min energi åt att göra ett bra jobb den tid som är kvar. Och åt att ha så roligt som möjligt såklart!
Ha're tills nästa gång!
2008 var verkligen ett galet händelserikt år i Colombia. För mig som internationell observatör har det varit lätt förvirrande och väldigt intressant. Ett vanligt år händer här lika mycket som ett halvt decennium i gamla Svedala och förra året tyckte t o m de luttrade colombianerna att det blev väldigt mycket. Av förklarliga skäl blev krönikan en grov förenkling av verkligheten. Läs den gärna ändå på sajten latinamerika.nu:
http://www.latinamerika.nu/2008-dramatiskt-ar-i-colombia
OM jag fick önska något för 2009 skulle det vara att alla offer för det politiska våldet i Colombia skulle få samma status, att patriotism skulle få en annan betydelse än bara krig mot Farc och att de kritiska rösterna togs emot som värdefulla bidrag till den colombianska demokratin.
Nu är jag alltså tillbaka i Quibdó och i slutet av första arbetsveckan efter semestern. Biljetten för hemresan är bokad till den 13 mars vilket innebär att jag om mindre än två månader packar mina väskor och lämnar Quibdó. Jag ska försöka att inte tänka på det riktigt ännu och ägna min energi åt att göra ett bra jobb den tid som är kvar. Och åt att ha så roligt som möjligt såklart!
Ha're tills nästa gång!
fredag 19 december 2008
Jul igen
Ja vänner, det blev jul i år också. Eller det tror jag väl att det blir i alla fall, det är ju bara den 20:e ännu. Vad det än blir så blir det bra för mig eftersom min kära Per kommer hit och hälsar på. Sista gången innan jag i mars avslutar min Colombiavistelse och drar hem till Svedala.
Här i Chocós djungel har vi hur som helst gjort vårt bästa för att skapa jultrivsel i värmen, med pynt och sveriges radios julklassiker. Bilderna är från vår traditionella glöggfest (två gånger är tradition!) som vi bjuder in vännerna i Quibdó till. Detta år hade vi förutom pepparkakor och glögg även lussekatter, vilka slog väldigt väl ut bland såväl chocoaner som de andra inbjudna från olika hörn av världen. Tja, mest är de ju från detta hörn av Sydamerika. Vi stod på oss med vacker julmusik till tiosnåret, sen fick vi ge oss för de mer danssugna gästernas skull. Tyvärr blev många av gästerna inregnade, tänk om det hade varit snö ändå!, så det blev en något decimerad skara. Inte mig emot, jag mumsade lussekatt till frukost hela veckan därpå!
Resultatet
God Jul och Gott 2009 allihopa!
Här i Chocós djungel har vi hur som helst gjort vårt bästa för att skapa jultrivsel i värmen, med pynt och sveriges radios julklassiker. Bilderna är från vår traditionella glöggfest (två gånger är tradition!) som vi bjuder in vännerna i Quibdó till. Detta år hade vi förutom pepparkakor och glögg även lussekatter, vilka slog väldigt väl ut bland såväl chocoaner som de andra inbjudna från olika hörn av världen. Tja, mest är de ju från detta hörn av Sydamerika. Vi stod på oss med vacker julmusik till tiosnåret, sen fick vi ge oss för de mer danssugna gästernas skull. Tyvärr blev många av gästerna inregnade, tänk om det hade varit snö ändå!, så det blev en något decimerad skara. Inte mig emot, jag mumsade lussekatt till frukost hela veckan därpå!
Förberedelserna
ResultatetIdag stängde SweFOR för året, jag gissar att nästa inlägg här kommer någongång i januari. Kanske med några avundsväckande bilder från Stilla Havskusten...
God Jul och Gott 2009 allihopa!
torsdag 27 november 2008
Foton Unión Wounaan
Tät djungel kantar San Juan-floden
Torget i Unión Wounaan med tambo och sjukstuga
Dans i tambon
Wounaan-flicka med kroppsmålningar
En halvtimme försent...
...kom vi för att stöta ihop med Farc-gerillan i Chocó. Det var marginalerna på min senaste medföljning, i Medio San Juan. Strax innan vi anlände med båten till indiansamhället Unión Wounaan var befälhavaren för en av Farcs "frentes" som verkar i Chocó på plats. Han ville veta vad som var på gång i byn och en av organisationens ledare förklarade att man skulle hålla en zonkongress med reservatets fem byar. Med den informationen nöjde sig befälhavaren och lämnade byn. Förhoppningsvis hängde han och/eller hans mannar kvar och såg oss anlända. Så att de vet att vi har närvaro i området och inte hittar på något dumt, menar jag.
Jag och min kollega Lari medföljde ursprungsfolksorganisationen (för så heter det på pk-svenska) Orewa från Quibdó till Medio San Juan. Man skulle genomföra en zonkongress och diskutera teman som etnisk utbildning, ursprungsfolkens situationen på nationellt, regionalt och lokalt plan. Folkgruppen i Medio San Juan heter Wounaan och liksom andra ursprungsfolk i Colombia gör de fredligt motstånd i konflikten för att skydda sitt territorium, autonomi och identitet som ursprungsfolk. De spanska erövrarna lyckades, till vissa paramilitära gruppers förtret, inte utrota hela den befolkning som levde i Colombia innan spanjorernas ankomst, men nästan. Idag utgör de 1-2 procent av befolkningen och ibland kan man tro att självaste presidenten önskade att de varit ännu färre. Hur som helst lyckas de ofta låta som många fler och utgöra en relativt stark politisk kraft i landet. Det behövs, eftersom deras levnadsstandard ligger långt under genomsnittscolombianens (och den är inte direkt hög kan tilläggas).
Ingen gerillaträff blev det men på hemresan fick vi nog med spänning i alla fall. När vi väl kom iväg, tre timmar efter utsatt tid och med ett helt flöjt- och trumband i båten, fulla som alikor allihop, visade det sig att en av de två motorerna inte ville fungera. Nåväl, en motor räcker bara man inte har bråttom. Så vi fortsatte men upptäckte snart att även den andra var krasslig och lade av stup i kvarten. Inga verktyg som hjälpte i båten och inga i de två byar där vi stannade till. Vi ett tillfälle gav motorn upp när vi var mitt i det svåraste partiet av floden med massor av virvlar och hårda strömmar.Vi drogs bakåt och folk började panikartat gripa efter grenar som hängde ner över vattnet med det enda resultatet att vi andra fick grenarna i huvudet. Precis innan vi var på väg att dras in i den värsta delen hackade motorn igång, båten började avancera och vi kunde pusta ut. Det hade nog inte varit någon katastrof för de vuxna i båten, framför allt inte för oss ordentliga svenskar med flytväst, om vi hade vält. Det som verkligen skärmde mig var att vi hade en fyramånaders bäbis i båten vars mamma inte hade flytväst och på det fyra lite större barn. Det var hur som helst duktigt skönt att känna fast mark under fötterna sju timmar efter att vi lämnat Unión Wounaan.
Jag och min kollega Lari medföljde ursprungsfolksorganisationen (för så heter det på pk-svenska) Orewa från Quibdó till Medio San Juan. Man skulle genomföra en zonkongress och diskutera teman som etnisk utbildning, ursprungsfolkens situationen på nationellt, regionalt och lokalt plan. Folkgruppen i Medio San Juan heter Wounaan och liksom andra ursprungsfolk i Colombia gör de fredligt motstånd i konflikten för att skydda sitt territorium, autonomi och identitet som ursprungsfolk. De spanska erövrarna lyckades, till vissa paramilitära gruppers förtret, inte utrota hela den befolkning som levde i Colombia innan spanjorernas ankomst, men nästan. Idag utgör de 1-2 procent av befolkningen och ibland kan man tro att självaste presidenten önskade att de varit ännu färre. Hur som helst lyckas de ofta låta som många fler och utgöra en relativt stark politisk kraft i landet. Det behövs, eftersom deras levnadsstandard ligger långt under genomsnittscolombianens (och den är inte direkt hög kan tilläggas).
Ingen gerillaträff blev det men på hemresan fick vi nog med spänning i alla fall. När vi väl kom iväg, tre timmar efter utsatt tid och med ett helt flöjt- och trumband i båten, fulla som alikor allihop, visade det sig att en av de två motorerna inte ville fungera. Nåväl, en motor räcker bara man inte har bråttom. Så vi fortsatte men upptäckte snart att även den andra var krasslig och lade av stup i kvarten. Inga verktyg som hjälpte i båten och inga i de två byar där vi stannade till. Vi ett tillfälle gav motorn upp när vi var mitt i det svåraste partiet av floden med massor av virvlar och hårda strömmar.Vi drogs bakåt och folk började panikartat gripa efter grenar som hängde ner över vattnet med det enda resultatet att vi andra fick grenarna i huvudet. Precis innan vi var på väg att dras in i den värsta delen hackade motorn igång, båten började avancera och vi kunde pusta ut. Det hade nog inte varit någon katastrof för de vuxna i båten, framför allt inte för oss ordentliga svenskar med flytväst, om vi hade vält. Det som verkligen skärmde mig var att vi hade en fyramånaders bäbis i båten vars mamma inte hade flytväst och på det fyra lite större barn. Det var hur som helst duktigt skönt att känna fast mark under fötterna sju timmar efter att vi lämnat Unión Wounaan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
